Varför Strävhårig
tax ?
När jag får den frågan brukar tankarna gå
tillbaka till 1960 och -70-talen. Det var då
som jag började få upp ögonen för att det
bland strävhårstaxarna fanns många duktiga
jakthundar. Sedan en tid hade jag då flyttat
ner från Norrland till Stockholm och jag fick
flera tillfällen att jaga tillsammans med
kamrater som använde sina taxar. Det var framförallt
vid rådjursjakter.
Så långt hade min erfarenhet av drivande
hundar inskränkt sig till stövare och
varierande korsningsprodukter. Deras gemensamma
egenskap var
att dom hade långa ben. Även om det under
40-och 50-talet började dyka upp enstaka
exemplar av jakthundar med kortare ben, som t.ex.
drever, levde jag nog i den tron att taxen lämpade
sig bäst som sällskap till stans apotekare när
han tog sin promenad efter Storgatan på söndagseftermiddagen.
Men nu var det också stora skillnader i förutsättningarna
för jakten med drivande hund i Stockholmsområdet/Mälardalen
contra Norrlands inland.
Ju fler strävhårstaxar som jag fick möjlighet
att jaga med – både rådjur och hare –
desto mer insåg jag, och lärde mig uppskatta,
den lille
rackarens egenskaper. Den första strävhårstax
med en stamtavla som kunde ge förhoppning om en
användbar jakthund köpte jag 1975. I ärlighetens
namn skall sägas att hennes två föregångare
bättre skulle ha fyllt en uppgift som
apotekarens promenadsällskap. I skogen gjorde
dom inte mycket väsen av sig.
Men jag hade nu börjat lära mig lite om
rasaveln inom ”taxeriet” och i vilka linjer det
lönade sig att leta sin blivande jaktkompis.
Tiken var född dagarna före jul 1974 och följande
höst ägnades åt sedvanliga injagningsövningar
och rådjursdrev av mycket varierande
kvaliteter.Vi tolkade ofta situationerna som att
hon kunde få en dödtappt och lägga av
ett rådjursdrev. Men så på återgång trodde
vi henne om att ta upp en hare och göra ett
drev på den.
Utvecklingen visade sedan att hon många gånger
direkt lade av ett pågående rådjursdrev och
istället tog ett mer eller mindre färskt
harslag som passerades. Nåväl, på sin 2-årsdag
startade jag henne på ett drevprov och hon fick
ett 3:e pris. Men det var egentligen hennes
sista rådjursdrev. Hennes jaktintresse gick
sedan helt över på hare och hon slutade att
jaga rådjur överhuvudtaget. En jaktkamrat som
fick övertaga henne, berättade sedermera att
hon gjorde alldeles fantastiska hardrev. Framförallt
nattetid när hon egentligen bara släpptes ut för
kvällsrastning.
Vid den här tiden började också Taxklubbens
drevprovsverksamhet få en allt större
omfattning. Mellan 1965 och 1975 mer än fördubblades
antalet drevprovsstarter. Och detta mycket på
grund av strävhårstaxens ökande popularitet
som drivande hund Utvecklingen för den drivande
strävhårstaxen gick framåt med stormsteg och
jag hängde på.
Från de därefter följande årtiondena har jag
en uppsjö av härliga jaktminnen tillsammans
med verkligt duktiga strävhårstaxar. Det blev
till exempel många fina jakter när det bara
var vi två, taxen och jag, som var ute på jakt.
Gång på gång fick man då skotttillfälle
efter någon eller några timmars prima
hundarbete. Sådana jakter minns jag som spännande,
om än ganska odramatiska. Det är därför inte
så mycket att berätta om i efterhand, men helt
klart lämnar dessa jakter efter sig en alldeles
speciell och bestående känsla hos utövaren.
En sorts totalkänsla av att
” det är så här det skall gå till!”
Och det är då heller inte svårt att medge,
att förtjänsten för detta skall ges till en
”representant” för den ras som utgör
landets absoluta topp bland drivande rådjurs-hundar
– strävhårstaxen.
Kvar i minnet stannar gärna de gånger då det
hände något som verkade gå överstyr, men som
sedan fick en bra upplösning. Det är sådana
intermezzon som ger mycket lärdom om jakten och
dess villkor, men kanske framförallt om den
hund som man jagar tillsammans med. Jag syftar
bl.a. på särskilt lyckade eftersök på skadat
vilt, då taxen spårat kilometervis genom risig
terräng, genom klarvattenkärr, över plöjda
åkrar och liknande besvärligheter. Sådana gånger
känner man en extra tillfredsställelse med sin
strävhårstax. Det är en ras som med rätt träning
utan tvivel får anses ligga i topp även bland spårande
hundar.
Ett prov på en strävhårstax obändiga
jaktlust fick jag när drevet en gång under
besvärliga väderleksförhållanden tappades
bort. Jag väntade, som jag alltid brukar, kvar
i upptagsterrängen och blåste
”flocksignalen” i visselpipan med jämna
mellanrum. Den här taxen hade nämligen själv
en inte alldeles sällsynt vana bland
strävhårstaxar,
han brukade ”svara” med några skall. Taxen
som normalt alltid brukade vara tillbaka senast
ett par timmar efter mörkrets inbrott, dök
emellertid inte upp. Eftersom jag inte hade längre
än en knapp mil hem, så lade jag ut min jacka
och åkte hem för att äta en bit. Tre gånger
under kvällen åkte jag tillbaka, sista gången
vid midnatt, men ingen tax. Mörkt hade det nu
varit sedan en 7-8 timmar tillbaka. Upptaget
hade skett vid ½ 12-tiden på dagen, taxen och
drevdjuret, en stor ensam get, sågs flera gånger
under de följande två timmarna, men gick därefter
ur hörhåll.
Tidigt nästa morgon var jag i skogen igen.
Ingen tax var, eller såg ut att ha varit, vid
jackan. När jag blåste i pipan, hörde jag,
mycket tack vare att vinden hade vänt och
mojnat under natten, ett svagt svarsskall över
en sjö i närheten. Efter ett tag fann jag
honom så på grannmarken på andra sidan sjön,
sittande på en klipphylla 8-9 meter upp i en
bergsbrant. Drevdjuret hade hoppat vidare upp på
nästa hylla. Men det var för högt för taxen.
Så han blev sittande på hyllan. Det brant utför
stupande ”återtåget” verkade avskräckande
för honom. Till och med så avskräckande, att
när jag stod nedanför och lockade på honom,
kom han inte ner. Jag fick klättra upp och
lyfta ner honom. Vi hade nu ett par kilometer
att gå tillbaka. Sista biten gick vi efter en
gammal körväg och taxen fick gå lös. Jag räknade
med att han var nöjd med föregående dags och
natts äventyr och helst ville komma hem. När
det var 150 meter kvar till bilen hoppade han plötsligt
av vägen och pang- så blev det ett
upptag. Get och 2 killingar. Efter en timme
lyckades jag genskjuta honom på drevet och
koppla. Skottchansen hade jag då först missat.
Geväret hängde förståss hemma! Av det här
kan man lära sig att aldrig underskatta
jaktlust- och intensitet hos en bra jakttax, men
också att se till att själv alltid vara beredd.
I efterhand har jag konstaterat att taxen
troligen hörde mina signaler föregående kväll
eftersom vinden låg från mig och mot honom. I
den starka motvinden uppfattade däremot inte
jag hans svarsskall. Man kan ju fundera över
hur han reagerade på att jag inte kom och hjälpte
honom ner?
En annan gång sitter jag en mörk kväll och väntar
vid en liten grusväg som går ner till en
konferensgård. Taxen hade tagit upp alldeles
bakom bilen, som jag kört in vid en mötesplats.
Vägen trafikerades mycket sporadiskt, särskilt
kvällstid. Men plötsligt passerar en
turistbuss. Den bromsar in kraftigt och stannar
ett 100-tal meter från mig. Så hör jag en röst
som ropar: ”Är det din tax som sitter mitt på
vägen och inte vill flytta på sig ?” Det
brukar sägas om många småväxta hundraser att
dom är ”en stor hund i en liten förpackning”.
Och helt klart är, att strävhårstaxen
inte vet hur småväxt den är. Inte ens när
den konfronteras med en buss.Någon har kallat
strävhårstaxen för ”sybariten bland hundar”.
Om det därmed syftas på att han har förmåga
att ta för sig av livets goda, tycker jag att följande
lilla historia är en bekräftelse härpå. En
av mina valpköpare, bosatt i Stockholm, var ute
på sina jaktmarker som ligger i norra Upland,
drygt 10 mil hemifrån. På eftermiddagen får
matte, som är kvar hemma, ett telefonsamtal.
Det är en taxichaufför som ringer och säger
att han har deras tax i bilen. Han hade stannat
bilen eftersom taxen
kom springande på vägen. När chauffören öppnade
bildörren, hoppade taxen in i bilen och vägrade–
understruket med något uppdragen överläpp -
att gå ur. Eftersom det gick att läsa ett
tel.nummer på halsbandet ringde chauffören och
frågade vad han skulle göra. Matte kunde nu
inte beskriva för chauffören var husse fanns
och hur man skulle få kontakt med honom. Då
fattades, sett ur taxens synvinkel, det alldeles
förträffliga beslutet, att taxen skulle få åka
taxi hem till Stockholm. Man kom överens om en
för situationen särskilt anpassad ”taxtaxa”.
När en bekymrad husse på kvällen ringde från
en bensinstation, fick han ett lugnande besked
om att taxen mådde alldeles utmärkt - hemma i
favoritfåtöljen.
Jakthundslitteraturen innehåller genomgående
en samstämmighet när det gäller att beskriva
strävhårstaxens egenskaper. Man berömmer hans
drevsätt och drevfart som är så lämpliga för
rådjursjakt. Man berömmer också hans starka
jaktlust med för-måga till självständigt
arbete i kombination med ett klokt samarbete med
sin förare. Mina återblickar är några händelser
som jag gärna ser som personligt upplevda bekräftelser
härpå.
I ett citat ur Mårten U.Kallings bok ”Taxen i
Sverige 1950” där han definierar taxens
temperament, säger han: ” förnäm utan vrånghet,
livlig med en viss värdighet, tillgiven utan fjäsk,
lugn inomhus -full av liv i skogen,
allvarsbetonad utan trätgirighet och ”modig
utan att vara överdådig” . Dessa karaktärsdrag
utgöra taxens särprägel och det är dessa som
tax-vännen fäst sig vid och, som en gång rotfästa,
ej släpper sitt grepp” Det är ju en bra
beskrivning av den perfekta sällskapshund som
vi många önskar oss. Och bland Taxklubbens
medlemmar finns ett flertal uppfödare
av sådana taxar. Låt oss till detta plussa två
andra förhållanden som specifikt gäller den
drivande strävhårstaxen:
a) vetskapen om att praktiskt taget alla
egenskaper som grundar jaktduglighet är ärftliga
samt
b) ett stort antal seriösa och kunniga uppfödare
- som med hjälp av Taxklubbens avelsrådsverksamhet
- arbetar med taxindivider och linjer som
utmärkt sig i flera generationer för en pålitlig
nedärvning av drevegenskaper.
Då är det lätt att inse att när Du väljer
din strävhårstax ur ett sådant material så
är oddsen rimligt goda för att Du skall få en
tax att bli stolt över.
Det var så jag gjorde.
Därför blev det en strävhårstax !
Olle Lundberg
|