Reportage mm från medlemmarna

Klicka på länk nedan för att komma till resp avsnitt

 

Första gången i Sverige har ett rent tax-lag i agility tävlat !
Det var på Kristianstad BKs tvådagars lagtävling den 16, 17 april 2011.
Laget har namnet Taxar som maxar
Läs mera genom att klicka på länken tv. eller klicka här

DCA 2009
Reseskildring av Marie Gadolin och Charlotte Jacobsson som under tio dagar besökte USA i oktober 2009. Varje år hålls någonstans i USA den amerikanska taxklubbens (DCA) så kallade National. Då tävlar taxägare från hela landet på spårprov, grytprov och ”field trials”. Även lydnadsprov, agilitytävlingar och utställningar hinns med under de två veckor som evenemangen pågår. Klicka på länken tv för att ta del av Marie och Charlotts intryck och upplevelser. 

Huka er gubbar här kommer Elin!
Reportage från Taxen nr. 1/2009 om Elin Grönberg och hennes duktiga tax Mirkagårdens Mirkas-Minna. Reportaget är gjort av Eva Von Celsing
MyDOG i Göteborg 3-6 januari 2009
Reportage från Helena Knez VsTK om taxklubbens monter på Svenska Mässan. 
Reseskildring från EuroDogShow 2008 i Budapest (klicka på länk tv.)
Det är Eva Hörnfeldt Ahlin som gjort en reseskildring av sin och några  vänners resa till EuroDogShow 2008 i Budapest helgen den 4-5 oktober.
(I pdf format)  
AGILITY SM 2008   (klicka på länk tv.)
Reportage om SAgCh SVCh Friskus Smulan's Garbo med förare Mari Edman, Stockholm som tog SM-silver på 2008-års agility-SM. Tävlingen ägde rum på Lundagårds camping på Öland. Av Mari Edman
Varför Strävhårig tax ? 
I detta reportage är det Olle Lundberg som ger sin syn på varför han valde just strävhårig tax.
EN DREVPROVSDOMARES JULAFTON
Drevprov med Lulås Sibyl`s Tsar.
Av Nils-Arne Petersson
Psykoterapi stoppade hostan  
Kåseri av Kerstin Norberg om strävhårstaxen Sixten.
(SVCH Zelmaas Ben Bella)

 

Varför Strävhårig tax ?


När jag får den frågan brukar tankarna gå tillbaka till 1960 och -70-talen. Det var då som jag började få upp ögonen för att det bland strävhårstaxarna fanns många duktiga jakthundar. Sedan en tid hade jag då flyttat ner från Norrland till Stockholm och jag fick flera tillfällen att jaga tillsammans med kamrater som använde sina taxar. Det var framförallt vid rådjursjakter.

Så långt hade min erfarenhet av drivande hundar inskränkt sig till stövare och varierande korsningsprodukter. Deras gemensamma egenskap var
att dom hade långa ben. Även om det under 40-och 50-talet började dyka upp enstaka exemplar av jakthundar med kortare ben, som t.ex. drever, levde jag nog i den tron att taxen lämpade sig bäst som sällskap till stans apotekare när han tog sin promenad efter Storgatan på söndagseftermiddagen. Men nu var det också stora skillnader i förutsättningarna för jakten med drivande hund i Stockholmsområdet/Mälardalen contra Norrlands inland.

Ju fler strävhårstaxar som jag fick möjlighet att jaga med – både rådjur och hare – desto mer insåg jag, och lärde mig uppskatta, den lille
rackarens egenskaper. Den första strävhårstax med en stamtavla som kunde ge förhoppning om en användbar jakthund köpte jag 1975. I ärlighetens namn skall sägas att hennes två föregångare bättre skulle ha fyllt en uppgift som apotekarens promenadsällskap. I skogen gjorde dom inte mycket väsen av sig.

Men jag hade nu börjat lära mig lite om rasaveln inom ”taxeriet” och i vilka linjer det lönade sig att leta sin blivande jaktkompis. Tiken var född dagarna före jul 1974 och följande höst ägnades åt sedvanliga injagningsövningar och rådjursdrev av mycket varierande kvaliteter.Vi tolkade ofta situationerna som att hon kunde få en dödtappt och lägga  av ett rådjursdrev. Men så på återgång trodde vi henne om att ta upp en hare och göra ett drev på den. 

Utvecklingen visade sedan att hon många gånger direkt lade av ett pågående rådjursdrev och istället tog ett mer eller mindre färskt harslag som passerades. Nåväl, på sin 2-årsdag startade jag henne på ett drevprov och hon fick ett 3:e pris. Men det var egentligen hennes sista rådjursdrev. Hennes jaktintresse gick sedan helt över på hare och hon slutade att jaga rådjur överhuvudtaget. En jaktkamrat som fick övertaga henne, berättade sedermera att hon gjorde alldeles fantastiska hardrev. Framförallt nattetid när hon egentligen bara släpptes ut för kvällsrastning.

Vid den här tiden började också Taxklubbens drevprovsverksamhet  få en allt större omfattning. Mellan 1965 och 1975 mer än fördubblades antalet drevprovsstarter. Och detta mycket på grund av strävhårstaxens ökande popularitet som drivande hund Utvecklingen för den drivande strävhårstaxen gick framåt med stormsteg och jag hängde på.

Från de därefter följande årtiondena har jag en uppsjö av härliga jaktminnen tillsammans med verkligt duktiga strävhårstaxar. Det blev till exempel många fina jakter när det bara var vi två, taxen och jag, som var ute på jakt. Gång på gång fick man då skotttillfälle efter någon eller några timmars prima hundarbete. Sådana jakter minns jag som spännande, om än ganska odramatiska. Det är därför inte så mycket att berätta om i efterhand, men helt klart lämnar dessa jakter efter sig en alldeles speciell och bestående känsla hos utövaren. En sorts totalkänsla av att
” det är så här det skall gå till!” Och det är då heller inte svårt att medge, att förtjänsten för detta skall ges till en ”representant” för den ras som utgör landets absoluta topp bland drivande rådjurs-hundar – strävhårstaxen.
 
Kvar i minnet stannar gärna de gånger då det hände något som verkade gå överstyr, men som sedan fick en bra upplösning. Det är sådana intermezzon som ger mycket lärdom om jakten och dess villkor, men kanske framförallt om den hund som man jagar tillsammans med. Jag syftar bl.a. på särskilt lyckade eftersök på skadat vilt, då taxen spårat kilometervis genom risig terräng, genom klarvattenkärr, över plöjda åkrar och liknande besvärligheter. Sådana gånger känner man en extra tillfredsställelse med sin strävhårstax. Det är en ras som med rätt träning utan tvivel får anses ligga i topp även bland spårande hundar.

Ett prov på en strävhårstax obändiga jaktlust fick jag när drevet en gång under besvärliga väderleksförhållanden tappades bort. Jag väntade, som jag alltid brukar, kvar i upptagsterrängen och blåste ”flocksignalen” i visselpipan med jämna mellanrum. Den här taxen hade nämligen själv en inte alldeles sällsynt vana bland strävhårstaxar, han brukade ”svara” med några skall. Taxen som normalt alltid brukade vara tillbaka senast ett par timmar efter mörkrets inbrott, dök emellertid inte upp. Eftersom jag inte hade längre än en knapp mil hem, så lade jag ut min jacka och åkte hem för att äta en bit. Tre gånger under kvällen åkte jag tillbaka, sista gången vid midnatt, men ingen tax. Mörkt hade det nu varit sedan en 7-8 timmar tillbaka. Upptaget hade skett vid ½ 12-tiden på dagen, taxen och drevdjuret, en stor ensam get, sågs flera gånger under de följande två timmarna, men gick därefter ur hörhåll.

Tidigt nästa morgon var jag i skogen igen. Ingen tax var, eller såg ut att ha varit, vid jackan. När jag blåste i pipan, hörde jag, mycket tack vare att vinden hade vänt och mojnat under natten, ett svagt svarsskall över en sjö i närheten. Efter ett tag fann jag honom så på grannmarken på andra sidan sjön, sittande på en klipphylla 8-9 meter upp i en bergsbrant. Drevdjuret hade hoppat vidare upp på nästa hylla. Men det var för högt för taxen. Så han blev sittande på hyllan. Det brant utför stupande ”återtåget” verkade avskräckande för honom. Till och med så avskräckande, att när jag stod nedanför och lockade på honom, kom han inte ner. Jag fick klättra upp och lyfta ner honom. Vi hade nu ett par kilometer att gå tillbaka. Sista biten gick vi efter en gammal körväg och taxen fick gå lös. Jag räknade med att han var nöjd med föregående dags och natts äventyr och helst ville komma hem. När det var 150 meter kvar till bilen hoppade han plötsligt av vägen och pang- så blev det ett
upptag. Get och 2 killingar. Efter en timme lyckades jag genskjuta honom på drevet och koppla. Skottchansen hade jag då först missat. Geväret hängde förståss hemma! Av det här kan man lära sig att aldrig underskatta jaktlust- och intensitet hos en bra jakttax, men också att se till att själv alltid vara beredd. I efterhand har jag konstaterat att taxen troligen hörde mina signaler föregående kväll eftersom vinden låg från mig och mot honom. I den starka motvinden uppfattade däremot inte jag hans svarsskall. Man kan ju fundera över hur han reagerade på att jag inte kom och hjälpte honom ner?

En annan gång sitter jag en mörk kväll och väntar vid en liten grusväg som går ner till en konferensgård. Taxen hade tagit upp alldeles bakom bilen, som jag kört in vid en mötesplats. Vägen trafikerades mycket sporadiskt, särskilt kvällstid. Men plötsligt passerar en turistbuss. Den bromsar in kraftigt och stannar ett 100-tal meter från mig. Så hör jag en röst som ropar: ”Är det din tax som sitter mitt på vägen och inte vill flytta på sig ?” Det brukar sägas om många småväxta hundraser att dom är ”en stor hund i en liten förpackning”. Och helt klart är, att strävhårstaxen
inte vet hur småväxt den är. Inte ens när den konfronteras med en buss.Någon har kallat strävhårstaxen för ”sybariten bland hundar”. Om det därmed syftas på att han har förmåga att ta för sig av livets goda, tycker jag att följande lilla historia är en bekräftelse härpå. En av mina valpköpare, bosatt i Stockholm, var ute på sina jaktmarker som ligger i norra Upland, drygt 10 mil hemifrån. På eftermiddagen får matte, som är kvar hemma, ett telefonsamtal. Det är en taxichaufför som ringer och säger att han har deras tax i bilen. Han hade stannat bilen eftersom taxen
kom springande på vägen. När chauffören öppnade bildörren, hoppade taxen in i bilen och vägrade– understruket med något uppdragen överläpp - att gå ur. Eftersom det gick att läsa ett tel.nummer på halsbandet ringde chauffören och frågade vad han skulle göra. Matte kunde nu inte beskriva för chauffören var husse fanns och hur man skulle få kontakt med honom. Då fattades, sett ur taxens synvinkel, det alldeles förträffliga beslutet, att taxen skulle få åka taxi hem till Stockholm. Man kom överens om en för situationen särskilt anpassad ”taxtaxa”. När en bekymrad husse på kvällen ringde från en bensinstation, fick han ett lugnande besked om att taxen mådde alldeles utmärkt - hemma i favoritfåtöljen.

Jakthundslitteraturen innehåller genomgående en samstämmighet när det gäller att beskriva strävhårstaxens egenskaper. Man berömmer hans drevsätt och drevfart som är så lämpliga för rådjursjakt. Man berömmer också hans starka jaktlust med för-måga till självständigt arbete i kombination med ett klokt samarbete med sin förare. Mina återblickar är några händelser som jag gärna ser som personligt upplevda bekräftelser härpå.

I ett citat ur Mårten U.Kallings bok ”Taxen i Sverige 1950” där han definierar taxens temperament, säger han: ” förnäm utan vrånghet, livlig med en viss värdighet, tillgiven utan fjäsk, lugn inomhus -full av liv i skogen, allvarsbetonad utan trätgirighet och ”modig utan att vara överdådig” . Dessa karaktärsdrag utgöra taxens särprägel och det är dessa som tax-vännen fäst sig vid och, som en gång rotfästa, ej släpper sitt grepp” Det är ju en bra beskrivning av den perfekta sällskapshund som vi många önskar oss. Och bland Taxklubbens medlemmar finns ett flertal uppfödare
av sådana taxar. Låt oss till detta plussa två andra förhållanden som specifikt gäller den drivande strävhårstaxen:

a) vetskapen om att praktiskt taget alla egenskaper som grundar jaktduglighet är ärftliga samt 
b) ett stort antal seriösa och kunniga uppfödare - som med hjälp av Taxklubbens avelsrådsverksamhet - arbetar med taxindivider och linjer som
utmärkt sig i flera generationer för en pålitlig nedärvning av drevegenskaper.

Då är det lätt att inse att när Du väljer din strävhårstax ur ett sådant material så är oddsen rimligt goda för att Du skall få en tax att bli stolt över.
Det var så jag gjorde.

Därför blev det en strävhårstax !

Olle Lundberg

  

 


EN DREVPROVSDOMARES JULAFTON 

Drevprov med Lulås Sibyl´s Tsar

Provdagen bjuder på åtta centimeter nysnö, någon minusgrad i luften och ganska hård och byig vind, från nordost.
Jag träffar Tsar och hans husse i Röke, strax före nio. Tsar är pigg, glad och riktigt  jaktsugen. Vi kör till Misterhult, där observatören möter upp. Efter kontroll av stamtavla och öronmärkning är det dags att göra det första släppet. Observatören står i ett av markens säkraste pass. Tsar söker ut och börjar väcka med ett kraftfullt och mycket hörbart skall. Han reser kl. 10.02 och trots upplegan och vindbyarna kan vi höra hans fantastiska skall. Observatören står ”mitt i smeten” och kan konstatera att det är tre drevdjur som buktar snävt, ett par hundra meter ifrån henne. Hundföraren och jag förflyttar oss till observatören och kan därifrån följa drevet perfekt. Jag gör vissa förflyttningar för att kontrollera hur spårnoga Tsar är och hur långt efter han ligger. Tiden går och efter 45 minuter får även jag se drevdjuren. Det är get och två kid som går i kanten av en fyraårig granplantering. De har precis väntat in hunden i en 25-årig, väldigt tät granplantering. Vi ser också att snödjupet ute i den unga planteringen är mycket arbetsam för Tsar. Mellan 15 och 20 cm ny och äldre snö ligger bland hallonris och smågranar. 

Efter full tid passerar drevdjuren bortkanten av planteringen ca: 200 m ifrån oss, Tsar är två minuter efter och när jag ser honom ber jag hundföraren att kalla in sin hund. 
S-T blåser i sin pipa och jag ser hur Tsar stannar och lyssnar. När nästa signal ljuder vänder han och tar sig mödosamt tillbaka genom planteringen till oss. Vi går upp till observatören som befinner sig strax intill. Hon är otroligt imponerad av Tsars skall och över att hon har kunnat följa drevet från i stort sett samma plats hela tiden och ändå sett drevdjuren ett flertal gånger.Tsars tassar är hela och fina och han är fortfarande jaktsugen.

Släpp II
Hundföraren begär nu, till min stora förvåning, att Tsar ska få chansen att driva hare. I mina rådjurstäta marker är det inte så lätt att få jösse på benen. Men, vi testar i ett skogsparti mellan åkrar och betesmarker. Vi hittar så klart rå-spår men hundföraren kallar till sig Tsar och sedan får han fortsätta att söka. Efter ca: en halvtimme reser Tsar en bit ifrån oss. Vi vet inte vad han driver eftersom upptaget kommer i en förstagallring och snötäcket där är minimalt, men vi ser inga klövavtryck. I bokskogen som finns intill kan vi se drevlöpan och till min stora förvåning så är det hare. Tsar driver med sitt täta skall vid god kontakt och nyanserar väldigt bra. Han får en tappt efter 37 minuter men efter fem minuter river han i
igen och jag tror naturligtvis att han växlat till rå. Men den fina spårsnön visar att så är inte fallet, det är fortfarande hare.Efter gott och väl full tid går haren ut på en väg, Tsar släpper och kommer snabbt tillbaka till oss. 

En fantastisk provdag är slut, Tsar har varit loss i ca 200 minuter och har gjort två utomordentliga drev. Han visar inga trötthetstecken, tassar och bröst är hela och han är lika glad som tidigare. 
Jag tvekar inte en sekund att ge denna fantastiska tax ett drev-cert.

 

Tsar får 54 EP, vilket han är väl värd.

Nils-Arne Petersson


Psykoterapi stoppade hostan

Sixten har aldrig varit som andra hundar. Visserligen är han tax, och de är ju alltid lite speciella, men Sixten är speciellare än alla andra. Tidigt insåg jag att han hade ovanliga förmågor, som att ta sig igenom stängda dörrar, öppna fjärrlås på bilar, använda biltutan när han lämnades i bilen och att han under sitt idoga tevetittande kunde påverkas av hotfull musik i thrillers, känslig till sinnet som han är. 

Förutom det är han på hanars vis både macho och sjåpig. Han tvekar inte framför en grävling i grytet, men blir dödssjuk så fort han gjort sig lite illa. Men på samma sätt som barn slutar gråta när man blåser på såret så går sträckningen i frambenet över när jag tar tre tag med handen i en slags massage och sen säger att ”nu är det bra”. Då kan han glatt springa vidare, till omgivningens häpnad. Strax innan har han nämligen stått med frambenet rätt ut och skrikit som en stucken gris. Jag är härdad.

Men förra vintern blev jag lite orolig för honom, för han drabbades av en hosta som inte ville ge med sig. Eftersom Sixten då var 12 år, med både en mor och en mormor som dött i hjärtsvikt, var min första tanke att han drabbats av hjärtfel. Visserligen var han pigg och glad och opåverkad för övrigt, men jag lät förstås undersöka honom. Till min glädje visade det sig att hjärtat var bra, men istället upptäcktes att ett par kindtänder var lite inflammerade och att detta kunde vara orsaken till hostan.Jag ville dock inte låta dra ut tänderna direkt – det är trots allt ett stort ingrepp på en 12-årig hund. Och jag intalade mig att hostan tidvis var mindre förekommande – allt för att slippa tandutdragningen. Men visst fortsatte han att hosta, i synnerhet när han var glad och upphetsad – som när han skulle få mat, när det kom hem besökare eller när han fick upp spår efter vilt.

Till slut stod jag inte ut längre, utan det fick bli tandutdragning. Sixten klarade ingreppet med glans och startade på spårprov i Gimo tre dagar senare. Inte en hostning hördes när han spårade, men däremot drabbades han av den vanliga sträckningen i ett framben med ty åtföljande skrik och massage, och sen fortsatte han glatt. Tilläggas kan att han fick 42 poäng med hederspris och blev provets bästa hund.

Men hostandet fortsatte, trots att veterinären utlovat att den borde upphöra senast ett par veckor efter operationen. Eftersom Sixten var grundligt undersökt, så att man kunde utesluta andra orsaker till hostan, var hon rådlös.

Då kom hjälpen: en av mina tikar började löpa. Förr i världen var Sixten ganska cool inför löpande tikar, men på äldre dar har gubbsjukan slagit till och han går omkring och spänner sig och kråmar sig som en lipizzanerhingst, vilket ofta medför nackspärr. Och nu glömde han totalt att hosta. Inte en hostning hördes under de dagar tiken höglöpte, och jag började hoppas att bekymren var över.

Men icke så, för när löpningen klingat ut började Sixten så smått hosta igen. Då ringde jag veterinären och rapporterade om det märkliga som inträffat. Och jag talade också om att Sixten är lite egen, som det där med handpåläggningen när han sträcker sig. Vi var inne på att han kanske fortsatt att hosta av rena vanan, och att han kanske skulle behöva gå på psykoterapi – om det nu funnes någon sådan för hundar.

Sixten måste ha hört vad vi sa, för efter detta samtal upphörde hostan helt och hållet. Och han fortsatte med framgångarna i spåret och gjorde sin bästa säsong någonsin. Som 12-åring erövrade han således ett vandringspris som klubbens sammanlagt bästa hund på spårproven, och går det vägen på vårens spårprov har han chansen att återigen bli uttagen till viltspår-SM, i så fall som 13-åring.

Det vore väl ett bevis så gott som något för att det lönar sig att fortsätta att aktivera sina hundar även på äldre dagar.

Kerstin Norberg och Sixten 


Kerstin Norberg och Sixten (SVCH Zelmaas Ben Bella)