Så här vill jag jaga med min tax.
Idag är det inte ovanlig att rådjursjakt går till så,
att man ställer ut ett antal skyttar runt en liten såt.
Så går man in med en hund och rör om bland rådjuren som förväntas
ge en eller flera skottchanser på direkten. Sådana hundar blir
inte alls injagade på det sätt som en bra drivande tax skall
jagas in. Många hävdar att detta är den "effektiva"
jaktformen på rådjur. Med effektivitet menar man då förmodligen
behovet att vara tvungen att skjuta på så många rådjur som möjligt
under en jaktdag. Att springa och bjäbba på en färsk rådjurslöpa
något hundratal meter är inte någon större konst och
definitivt inte kvalificerande till att kallas en bra drivande
hund.
Nej - ett par bra samjagande kamrater som känner sin
jaktmark och en självständig, energisk och samarbetsvillig tax
med bra skall och stark jaktlust är de rätta komponenterna.
Men det går också med
passkyttar som har förmågan att stå kvar på sitt pass, tyst
och stilla även om drevet varit ut hörhåll både en halvtimme
eller mer. Ganska ofta kommer drevet tillbaka in i såten med
taxen i hälarna och man får en skottchans.Men då duger det
inte att stå och trampa eller att var femte minut ropa i radion
för att höra om någon "hör nått´"? För att inte
tala om det olämpliga i att springa runt i terrängen i tron
att nästa pass 50 meter bort är bättre än det man redan står
på. Rådjur som är drivna av en tax kommer vanligen tyst och försiktigt
skrittande ett par -tre minuter före taxen, dom hör bra och
har bra koll på läget.
Vågar man hoppas att dagens rådjurssituation - på sina håll
en 30 - 40%-ig nedgång i populationen - kommer att leda till en
viss tillbakagång från s.k. stötande och kortdrivande hundar,
tillbaka till den goda drevtaxen .
Den drivande taxens egenskaper.
Spaltar man upp den drivande taxens egenskaper ser det ut så
här enligt de drevprovsregler som gäller fr.o.m. 2002- 07-01.
Delmoment |
Benämning |
1 |
Sök |
2 |
Upptagningsförmåga "(upptagsförmåga") |
3 |
Drevsäkerhet |
4 |
Drevsätt |
5 |
Tapptarbete |
6 |
Skall-hörbarhet |
7 |
Skallmarkering |
8 |
Samarbete |
9 |
Lydnad |
10 |
Jaktduglighet |
Detta är alltså de egenskaper som en domare har att bedöma
på ett drevprov. Som Du ser stämmer det väl med de egenskaper
som vi förväntar oss att vår goda drevtax skall vara utrustad
med.
Sedan skall domaren sätta "betyg" på vad hunden
presterar i en skala från 1 - 6. Där kan man säga att 6:an står
för den supertax som vi alla vill ha.
Den där vars prestationer knappast kan förbättras. Det
är en 6:a vi vill nå. Det är en 2:a eller 1:a vi vill
undvika. Men också den tax som får 4 eller 5 i någon egenskap
är givetvis en mycket bra jakthund. Naturlagar och andra omständigheter
gör att merparten av alla hundar hamnar någonstans i mitten på
poängskalan i de flesta moment. Eller att mindre goda
egenskaper i ett avseende uppvägs av toppbetyg i ett annat. Men
sedan finns det ju något som vi brukar kalla "försynen"
också.
Jag har i det följande valt att beskriva vad som ligger
bakom de bästa (6) resp. sämsta
(1 resp.2) egenskapspoängen (Ep) i respektive
moment.
Poäng (EP) |
Innebörd |
1 |
Undermålig(G) |
= Graverande fel |
2 |
Dålig(S) |
= Sänkt prisvalör |
3 |
Godtagbar |
4 |
Bra |
5 |
Mycket bra |
6 |
Utmärkt |
Meningen är nu alltså att vi med drevprovsreglerna i handen
skall försöka komma fram till hur vi skall förbättra det
grundmaterial som uppfödaren har tillhandahållit oss.
Låt oss börja från början !
När skall jag börja jaga in min tax ? Ja, det börjar
faktiskt redan när Du får hem honom vid 8 veckors ålder.
Redan då skall Du ta hand om Din tax så att Du skapar så många
goda vanor som möjligt.Ta t.e.x. det här med att kunna kalla
in sin hund, eller att lära honom stanna kvar på sin plats.
Inkallning på signal får man ganska lätt att fungera om man
ger en signal varje gång det är matdags, en visselpipa eller
ett jakthorn är det vanligaste . Själv använder jag en vanlig
enkel visselpipa av ben. De flesta uppfödare brukar grundlägga
detta beteende -att
komma på signal - redan under avvänjningsfasen från tiken,
alltså när man som uppfödare själv börjar utfordra
valparna. Du kommer att bli förvånad över vilken livslångt
fungerande effekt denna goda vana att komma på signal har - även
om det sedan inte gäller mat varje gång.
Om man sedan, när hunden kommer på inkallningssignalen,
håller upp handen och säger STANNA (kvar), innan han kommer
fram till matskålen och därefter genom ett JA släpper fram
honom, så har man också börjat lägga grunden till den goda
vanan att t.ex. inte hoppa ut ur bilen förrän efter tillåtelse.
Men tänk på att inte träna på inkallning när alla odds
är emot Dig. Att i början av träingsperioden försöka kalla
in sin tax när han precis har hittat något särskilt spännande
att nosa på, brukar inte vara särskilt lyckosamt. Ge
inkallningssignalen när Du ser att han har kontakt med Dig och
t.ex. redan är på väg mot Dig. Längre fram under träningen
kan Du öka kravet på hur Du vill att han skall komma in
när Du kallar.
Momentet Samarbete kommer som nummer 8 i uppställningen över
de olika egenskaperna hos en drevtax. Men samarbetsträningen
tillhör faktiskt moment 1 i "injagningsreglerna". Den
träningen börjar i och med att Du fått hem Din taxvalp. Han får
ha de allra bästa förutsättningar i övrigt, men om han inte
har den rätta kontakten med Dig så uppstår vanligen sådana
brister i samarbetet att användbarheten blir lidande. Hunden
kommer inte att lyda Dig, den blir egenrådig, såsom att sticka
iväg och ta upp i andra marker än Du planerat att jaga i, inte
lägga av när Du försöker att koppla honom o.s.v. Kort sagt -
han blir svårhanterlig. Ett bra samarbete med Din tax grundlägger
Du genom att umgås med honom så mycket som möjligt. Ta upp
honom innanför skjortan ett tag under skogspromenaden, eller i
ryggsäcken om Ni är ute på längre turer. Låt honom följa
med i bilen om Du åker något ärende, ta ut honom och låt
honom tillsammans med Dig uppleva olika miljöer ( kolla
vaccinationerna först). Låt honom sitta i knät när Du tittar
på TV o.s.v. Ta alltså alla chanser att göra saker
tillsammans med Din tax. Utnyttja också dessa tillfällen att
befästa Ditt ledarskap och att visa Din tax att han alltid kan
lita på Dig.
SKOGSVANA - ska Du också börja ge den som valp och unghund.
Ta med den ut i skogen så ofta Du kan på korta skogspromenader
och låt den bekanta sig med stora svarta stubbar , konstiga
stenar, myrstackar och allt som en valp kan finna intressant.
Det är alls inte ovanligt att en valp första gången han ser
den ,ställer sig och stormskäller på en stor stubbe, för att
några dagar senare nästan inte ens ge den en blick när han
passerar. Längre fram i livet kan den unga orutinerade taxen
uppföra sig på ett liknande sätt.Jag syftar då på när den
får komma med på sin första större jakt
och släpps i en såt med utställda passkyttar.Det kan då
hända att han, när han kommer fram till en för honom obekant
passkytt, ställer sig och skäller ståndskall på honom. Men
det går över med tiden. På Dina skogspromenader kan Du också
försiktigt lära taxen att hålla kontakt med Dig . Kom ihåg
att det är han och inte Du som skall hålla rätt på den
andre. Det här kan man träna genom att i ett obevakat ögonblick,
när valpen är en bit framför, kliva av den stig som man
kanske går på och ställa sig alldeles stilla en bit ifrån.
Efter ett tag upptäcker valpen att han är ensam och med nosen
i backen kommer han till-baka - hittar kanske efter lite besvär
Ditt "avhopp" och blir precis lika jätteglad som Du
själv skall visa att Du blir, när han hittar Dig. Man kan
variera den här övningen genom att kliva av stigen i motvind
eller i medvind. Kliver Du av i medvind ökar ju självfallet
kravet på att valpen skall hitta spåret, mer med hjälp av
markvittring än vinden.Som alltid när man skall lära en hund
något,gäller det dock att inte överdriva. Gör man den här
övningen alltför ofta, kan man få en hund som börjar tycka
att den där virrpottan till husse som alltid försvinner, den måste
man "hålla i kort lina" och så får Du kanske en
hund som inte går från benen. Alla goda vanor som Du skaffar
hunden i valp- och unghundsstadiet har Du sjufalt igen när
hunden blir äldre. Lägg Dig vinn om att vara konsekvent i hur
Du hanterar och tränar Din tax. Och - skynda långsamt!
Det går
visst att lära gamla hundar sitta, men det är fanken så
mycket jobbigare.
Själva den praktiska, lite mer avancerade injagningen tycker
jag det kan vara lämpligt att under kontrollerade former , och
jag vill understryka det kontrollerade former - börja när
valpen är omkring 7- 8 - 9 månader. Men det kan vara
individuellt. En del unghundar mår kanske bra att få vänta
tills dom blir året. Det inträffar tyvärr inte alltför sällan
att unga, jaktsugna taxar körs alltför hårt för vad deras
fysiska och psykiska förutsättningar klarar av. Det finns
flera exempel på unghundar som överansträngt sig i början av
en jaktsäsong och där sedan resten av säsongen gått mer
eller mindre förlorad. Det är förståeligt om man så snabbt
som möjligt vill veta att unghunden har de önskade anlagen.
Vad man då i första hand brukar vilja få reda på är om
valpen verkar ha någon jaktlust och att den är skalldrivande.
Tidigare talade jag om nödvändigheten av att drevtaxvalpen har
den rätta stamtavlan. Har den det och är den i övrigt frisk
och kry är det ytterst sällsynt att den inte driver med skall.
Låt det sedan stanna med att Du fått den bekräftelsen.
Tro
inte att den är färdig jakthund på en gång, utan ta det
lugnt, börja från början, planera och anpassa den fortsatta
injagningen i förhållande till hundens ålder och förmåga.
I första hand använder vi ju våra taxar till rådjursjakt.
Rådjursdrev är också det vanligaste på proven. Andra tillåtna
drevdjur på proven är hjort, räv, hare och kanin. Älg är vare
sig tillåtet eller lämpligt drevdjur för tax. Det händer
dock att unga jaktsugna taxar gärna gör älgdrev. Vanligtvis
blir dom ganska korta och en förståndig tax brukar relativt
snart upphöra med ofoget. Det skadar emellertid inte att försöka
få tillfälle att fya den och ta av den från älglöpan. En
eller två gånger brukar räcka.
Här passar säkert någon på att fråga om det inte är lämpligt
att jaga in sin tax på hare. Det kan det visst vara. Jag sa
ovan att injagningen skulle ske under kontrollerade former. Där
har ju hardreven den fördelen att de inte brukar bli så långvariga
och vidlyftiga utan håller sig i närområdet. En annan fördel
med drev på hare anses vara att taxen verkligen måste visa upp
en större spårnoggrannhet och på så sätt lär sig att inte
slarva på drevlöpan. Personligen är jag inte mycket för
injagning på hare. Dels därför att jag normalt inte jagar
hare med tax, men kanske framförallt av det skälet att det
vanligen bara är fälthare på de marker där jag jagar.
Antingen drar fältharen iväg över åkrar och plöjen eller
också tar den en väg och försvinner i fjärran som den värsta
räv. Är det en unghare är det heller inte ovanligt att den
efter en kort bit kan göra ett avhopp och sedan trycka så hårt
att det blir rena dötappten. I inget av fallen brukar en ungtax
vara särskilt lyckosam.
Och en målsättning som man bör ha när man jobbar med sin
ungtax är att alla övningspass skall sluta så framgångsrikt
som möjligt.
SÖKET - alltså det arbete som hunden
utför fram till färsk kontakt med drevdjursvittring.
Så här vill vi att taxen skall arbeta på sök:
Den skall med energi och fart systematiskt söka igenom den terräng
där föraren går fram eller stannat. Söket skall vara lagom
vidsträckt och i utmärkt kontakt med föraren. Den taxen får
en 6:a på söket.
Så här vill vi inte se den:
Den har ett planlöst, mycket kort eller alltför vidsträckt sök
samt dålig kontakt med föraren. Här blir betyget 2(S) = dåligt
alternativt:
Den visar långvarig vägran att söka eller den är alltför självständig
och utan att ha rest vilt så släpper den helt kontakt med föraren.
Här har vi ett fall där betyget blir 1 (G) = alltså undermåligt.
Trots att nu söket är just en sådan egenskap som verkligen
kan påverkas vid injagningen så ser vi att det kan finnas ett
inslag av något annat också. Att en tax helt vägrar att söka
kan ju helt enkelt bero på att han inte har någon jaktlust
eller jaktförmåga överhuvudtaget. Det torde vara svårt att
komma tillrätta med.
Att taxen helt släpper kontakten med sin förare kan vara en
annan ärftlig brist i den mentala utrustningen.Men det kan i
och för sig också vara ett uppfostringsfel.
Man har helt enkelt ägnat sin jaktkompis alldeles för
lite tid. Minns vad jag sa ovan angående samarbetsträning. Glöm
förresten inte bort att prata så mycket som möjligt med Din
tax. En hund går att styra och påverka med rösten mycket mer
än många tror. Den kan av Din röst och Ditt tonfall nästan lättare
än vad Du själv kan, avläsa vilket humör Du är på. Försök
därför att låta bli att gå och grumsa och småsvära mot
honom om han nu inte skulle göra sitt jobb precis som Du vill.
Spara istället känslorna till dess att Du får anledning att
uppmuntra och berömma honom.
Här finns det knep som kanske kan vara användbara även för
Dig. Jag vet t.ex. en hundägare som klagade över att taxen
bara försvann när han släppte. Hade han tur kunde ett upptag
komma inom hörhåll, men lika ofta hörde inte han upptaget. Däremot
kunde jaktgrannar senare berätta hur dom hört taxen jaga. Vad
gjorde han då ? Jo, han började att arbeta med sin hund i närkontakt.
Han började helt enkelt att spårträna taxen i lina. Och han lärde
sig själv att berömma hunden så mycket och ofta han bara
kunde. Till slut började hunden känna att det här med att
samarbeta (där kom det igen!) med husse det var ju riktigt
roligt. När sedan jaktsäsongen kom så visade det sig, att
hunden på ett helt annat sätt än tidigare höll kontakt med
sin förare under jakten.
Detta bekräftar egentligen också att det är en god regel att
spårträna sin unghund innan den egentliga injagningen påbörjas.
|
Spårträningen är
viktig ! |
Låt oss nu se om vi kan utbilda vår drevtax till betyget
UTMÄRKT vad gäller söket.
Att hunden är energisk har mycket att göra med hans kondition.
Men att Du skall konditionsträna taxen inför jaktsäsongen är
väl självklart. Även om inte alla taxar är vattenälskare så
går det alldeles utmärkt att låta dom simma i en lina efter
en roddbåt. Det är en bra sommarträning och det visar sig
snart att taxen tycker att det är riktigt trevligt. Dessutom får
han ju vara tillsammans med husse och matte.Dålig kondition är
många gånger orsaken till att en jakttax får skador som kan
hindra den från att göra ett bra arbete. Muskelbristningar, hältor
och andra skador kan ha ett direkt samband med dålig kondition
och övervikt. När det gäller taxen i synnerhet finns det en
alldeles speciell anledning att vara uppmärksam. Jag tänker på
risken att få diskbråck. Det är ju självklart att en tax med
vältränade senor, muskler, muskelfästen och ligament får hjälp
att avlasta de påfrestningar som ryggen utsätts för. Men återigen, träna med omdöme och anpassa träningen till taxens ålder
och fysiska förutsättningar.
|
Att simma ger motion |
I början av 90-talet var rådjuren så talrika i stora delar
av landet- åtminstone i mellan- och södra Sverige- att oavsett
när på dygnet man gick ut, så låg färska rådjursslag som
ett spindelnät över markerna. Det här ledde till att många
hundar aldrig fick möjlighet till ett regelrätt sökarbete.
Det blev istället fråga om direkta upptagsarbeten på purfärska
slag. Jag tycker att detta
nu - ett årtionde senare- visar sig på så sätt, att många
taxar inte har det goda och effektiva sökarbete som man vill
ha. Dom har helt enkelt aldrig fått chansen att arbeta på sök.
Och jag menar att man inte skall låta sig förledas att hoppa
över injagningen av "sökfasen" bara för glädjen
att höra ungtaxen driva. Den typen av genvägar brukar tyvärr
gärna straffa sig.
Det vanligaste och bästa sättet att grundlägga ett bra sök
hos sin ungtax brukar vara att gå ut på jaktmarken och helt
enkelt sätta sig ner på ett ställe där man får vara ostörd
av folk och fä och sedan bara ta det lugnt. Man kan gärna ha
sin fru eller en kompis med sig, både för sällskapets skull,
som för något som vi skall se längre fram. Välj från början
ett terrängavsnitt där det inte är så gott om djur. Ha inte
för bråttom att i inledningsskedet flytta Dig från den terräng
där Du satt Dig. Ge Dig till tåls och låt Din ungtax få
utforska omgivningen på sina egna villkor och förutsättningar.
Låt honom ge sig iväg på kortare turer. Du skall se att han
de första gångerna kommer tillbaka ganska snabbt, men att sökturerna
blir längre och längre för varje gång. En annan sak som Du
kan notera är, att till skillnad från "skogsvaneträningen",
när han i stor utsträckning också använde synen när han
utforskade omgivningen, så är det nu nosen och luktsinnet som
är det främsta verktyget i hans arbete att sålla intryck.
Allteftersom taxen sedan utvecklar sin självständighet och
sitt sökarbete kan Du börja dra Dig mot delar av marken med större
chanser till färska slag och ståndplatser.
Men följande kan inträffa. Du tycker att det "inte händer
något". Valpen är mer intresserad av Dig än vad som
finns i skogen. Det gäller nu att ha tålamod och att sitta
kvar där man satt sig och sitta så länge att taxen ledsnar på
sällskapet och låter nyfikenheten ta överhanden. Lägger han
av och kommer och sätter sig vid Dina fötter så får Du börja
med att försöka peppa upp honom med ord. Går inte det så kan
Du flytta dig till ett annat och kanske intressantare terrängavsnitt
och sätta dig där.
Men beror det på att valpen kommer och sätter sig hos Dig därför
att han är trött, då är det nog dags att avsluta dagens
pass. Som vid all annan träning av valpar och unghundar får
man inte hålla på så länge att hunden upplever olust med träningen.
Om Du skulle hamna i det läget att Du bedömer det totalt
meningslöst att bara sitta och vänta på att taxen skall få
igång ett vettigt sökarbete brukar nästa åtgärd - något
panikartat - bli, att börja förflytta sig själv runt i marken
i förhoppning om att taxen skall "förstå" att man måste
röra på sig för att något överhuvudtaget skall hända. Här
är nu den stora faran att det blir Du som tar över fart och
uppläggning av sökturerna. Måste Du ta till metoden att börja
gå med Din tax för att få igång söket, då gäller det att
gå mycket sakta, att gå korta sträckor i taget och att stanna
ofta. Den gång Du
verkligen skall stå kvar där Du stannat, är när Din ungtax vänder
sig om och tittar på Dig, ungefär som om han tänkte "
kommer Du?".Detta beror inte sällan på att han
fortfarande är lite osäker. Men gör honom inte tillviljes,
utan stå kvar och låt honom ta nästa steg. När Du går med
Din tax under söket, se då till att Du alltid har honom framför
Dig. Ge honom tid att känna av marken innan Du själv klampar
fram.
Gubbe på stubbe - lämplig förarinsats vid
"injagning" av söket |
Det här är ett skede, när det är mycket viktig att övertyga
hunden, att känna sig säker på att finna Dig på plats när
han kommer tillbaka. OCH DIN PLATS ÄR DÄR NI SENAST VAR
TILLSAMMANS, = platsen där Du hade satt Dig eller stannat !
Vart efter taxens erfarenheter och rutin ökar, ökar också
hans förmåga att leta reda på Dig även om Du flyttat Dig . När
han kommer till den plats där Ni senast var tillsammans letar
han upp Ditt "utspår" och är vanligtvis strax ikapp
Dig.
Här vill jag gärna påminna om att det lönar sig att tänka
igenom det " övningspass" som ligger framför en. Såsom
att sätta sig i ett terrängavsnitt med de bästa möjligheterna
för taxen att arbeta i, att väder och vindförhållandena är
de bästa med hänsyn både till vad man håller på med, som
till vad som kan hända i nästa fas. Det kan ju bli ett upptag!
Man bör alltså se till att man släpper sin tax så att
t.ex. ett ev. upptag inte omgående hamnar i fel terräng.
Det kan bli ett par gånger med timslånga ganska händelsefattiga
övningspass innan Du märker att hunden på ett självständigt
sätt ger sig ut på sök när du släpper honom. Efter ett tag
ser Du honom som hastigast kanske var 5 - 10 min. då han kommer
in för att kolla var Du är. Nu börjar det likna nått. Vad du
ser är kanske grunden till den där 6:an på söket.
Som Du säkert förstår går det inte att jaga in söket på
sin tax om man nu har ett antal passskyttar utställda i såten
, passkyttar som bara står och väntar på skottchans. Som
hundförare känner man då pressen på sig och för att få något
att hända börjar man själv, att i rask takt traska runt i
marken för att få tag på rådjuren. Gör det ett antal gånger
och hunden lär sig snabbt att - följer jag med husse på hans
sökturer så får vi snart iväg rådjuren så att dom springer
på någon passkytt som får skjuta. Och så blir alla
glada.
Det är nog sant. Men sant är också att Du på det sättet förstör
ett självständigt sök hos Din tax. Det blir så, att när
husse stannar , då stannar taxen också , och där står ni ! När
husse börjar gå, börjar också taxen att gå. Till slut har
Du en tax som tycker att det lika bra att husse sköter söket.
Men det är ju inte meningen.
Vad menas då med begreppet "lagom vidsträckt sök" .
Det där jag sa ovan , taxen kommer in och kollar att Du är
kvar, i så där 5-10
minuters intervaller, är en ganska bra mätare av sökets vidd.
En tax som gör en söksväng på 10 minuter, hinner vanligen gå
igenom ett område på ett par-tre hundra meter framför Dig.
Nyttan av att taxen har ett tillräckligt vidsträckt sök
kommer jag att beröra under nästa moment , upptaget.
Rådjur har vanligen mycket bra koll på omgivningen och brukar
inte låta sig störas alltför mycket på 300 meters håll och
däröver. Bortsett då kanske från tätortsnära områden där
dom kommer i mycket kontakt med människor, men inte jagas. Då
kommer man dom närmare in på livet.
Alltså, utrusta Dig med tålamod under "sökfasen".
En vacker dag kommer taxen i kontakt med färsk rådjursvittring,
det kommer ett upptag och Du får kanske höra hans drevskall för
första gången.
Efter upptaget följer så ett kortare eller längre drev.
Skulle det vara med lite gällt och osäkert drevskall är det
inget att oroa sig för i det här läget. Med ökad rutin och säkerhet
följer vanligen en viss förändring av skallkaraktären.
Det kan hända att hunden kommer tillbaka nästan omgående.
En del hundar kan komma med en hiskelig fart och med full
skallgivning. Den blir då jätteglad att se Dig. Visa inte
samma glädje själv utan försök istället, att peppa honom
att gå tillbaka och ta an löpan igen . Han får inte tro att
Du blev jätteglad för att han skrämde bort rådjuret och kom
tillbaka så kvickt. Det är inte ovanligt att man på så sätt
får hundar som bara gör korta stötar och sedan återvänder
till föraren, men
det är ju en drivande tax vi vill ha, eller hur ?
Här kan det behövas en förarinsats - och det är nu det är
bra att vara två. En stannar kvar på den plats där ni skildes
från hunden och själv försöker Du så försiktigt som möjligt
bege Dig efter hunden och drevlöpan och genom Din närvaro ge
hunden lite stöttning eller om det behövs, uppmuntran och hjälp
att ta an drevet igen. Men som jag sa ovan , var försiktig med
att hjälpa hunden alltför mycket. Du måste ge honom tid att
själv lära sig så mycket som möjligt. Oftast räcker det med
att han vet att Du finns där i närheten för att han skall
fortsatta att arbeta.
Det kan en sådan gång finnas risk för att Du och hunden
passerar varandra och då är det bra att Din jaktkompis finns
kvar i slutet av bakspåret.
Annars händer det inte sällan att hunden fortsätter
hela vägen tillbaka till bilen och så sitter han där och väntar
på Dig och Du sitter i skogen och väntar på honom. Ett annat
sätt, om Du är ensam, är att Du lämnar ex.vis Din jacka på
den plats där Ni skildes och hoppas att han sitter där, när
Du kommer tillbaka.
Det är så här vi vill ha UPPTAGET
hos den duktiga drevtaxen :
Taxen skall effektivt och metodiskt arbeta på och reda ut de
slag han kommer på och snabbt resa djuret. Det är utmärkt =6
egenskapspoäng.
Sedan finns det hundar som inte själva kan resa vilt trots att
det finns slag( dåligt = 2) och till sist hundar som vägrar
att arbeta på slag eller bara planlöst rotar runt på samma ställe
och inte tar an löpan ( undermåligt=1).
Här kommer nu betydelsen av det "lagom vidsträckta söket
" in. Man vill att upptaget skall gå så lugnt till som möjligt.
Och det gör det vanligtvis om taxen själv får sköta det. Det är mycket bra om taxen när han arbetar före upptag på
färskt slag, ger ifrån sig ett och annat väckskall. Dels får
man själv en signal om att något är på gång. Men kanske ännu
bättre, rådjuret
får också en liten förvarning. Ett rådjur som blir överraskat
av en hund som kastar sig in på arenan med ett galltjut och med
"kniven mellan tänderna", sticker gärna iväg i
fyrsprång från platsen. Det är lika illa som om man själv
skulle stöta djuret. Det säger sig självt att taxen då redan
i starten kommer på efterkälken.
Förresten , undvik att släppa Din ungtax på stötta djur. Sådana
djur drar gärna iväg så snabbt och långt att den orutinerade
ungtaxen inte klarar av att få kontakt med det igen.
Jag läste att man för ett antal år sedan gjort en undersökning
av rådjurens vaksamhet och flyktbeteende i skogsbygder med
sammanhängande skog resp. i mer småbruten terräng med
ekbackar och åkerholmar. Man ville veta om rådjur som var vana
med en hel del mänskliga aktiviteter runt omkring sig uppförde
sig på annat sätt än de som var ovana. Så här såg
resultatet ut: I skogsmarken flydde djuren när en person var på
i snitt 280 meters håll. Det kortaste hållet var 200 och det längsta
400 meter. Rådjurens flyktsträcka var i snitt 430 meter. Den
varierade mellan 100 och 950 meter. Motsvarande siffror i den småbrutna
mer "befolkade " terrängen var 60 meter (40 -100)
resp. 170 meter. (60 -380)
|
En vanlig syn i början på
90-talet |
Det lugna och mjuka upptag som i regel blir följden när
taxen ensam, sakta nalkas rådjuret, leder vanligtvis till att
djuret i sakta skritt sätter sig i rörelse och redan från början
har "koll på läget".
När upptaget kommer , stå då absolut stilla och tyst! Har Du
lyckats låta bli att störa rådjuret tidigare, så är det ju
åtminstone 50 % chans att det tar en sväng åt Ditt håll, som
att det går åt andra hållet.
Har Du dessutom placerat Dig själv rätt ökar Dina
chanser att redan i upptaget kunna konstatera drevdjurets art,
men också att se hur taxen beter sig när han kommer på drevlöpan.
Ett litet "vindtips" som också hör till det som jag
nämnde ovan under söket. Nämligen att i förväg tänka
igenom övningspasset och ex.vis sätta sig så att ev. upptag
inte hamnar i fel del av marken. Rådjur som är drivna av hund
brukar vanligtvis vända upp mot vinden under drevets gång. Men
lika vanligt är det nästan, att de i samband med upptaget gör
en vända ner i medvind för att liksom kontrollera vad det är
dom "fått i hasorna". Det behöver väl egentligen
inte sägas att vinden tillsammans med hörseln är ett av det
drivna rådjurets bästa hjälpmedel att undvika oönskad
kontakt med jägaren. Det är alltså mycket värt att ägna
vinden en tanke både i planeringen och det fortsatta genomförandet
av jakten.
Betr. de mindre goda egenheter , de som renderar taxen betyget 1
eller 2 kan de i viss mån vara betingade av ålder och
bristande rutin. Som förare är det väl egentligen bara
rotningen som man kan påverka. Har man en hund som bara rotar
omkring på ett färskt slag kan det - som ett sista hopp -
kanske hjälpa att man lockar med sig hunden och får igång ett
ringningsarbete och därigenom får tag på utspåret. På så sätt
kan man successivt ge hunden de erfarenheter han behöver för
att sedan själv klara av ett ringningsarbete. Å andra sidan
ser man helst att ringningsegenskapen finns i hans arvsmassa och
att ge hunden en sån här hjälp är egentligen en ren nödlösning.
Till sist:
Om en hund långt före upptaget sätter igång med full
drevliknande skallgivning kan det i bästa fall- och det får
man verkligen hoppas - bara vara ett utslag av ungdomlig iver -annars..............
Ovan under rubriken SÖKET skrev jag om hundar som helt vägrar
att söka, att orsaken kunde vara att det saknades förmåga och
jaktlust överhuvudtaget. Det kan nog sägas gälla även hundar
som vägrar att arbeta på slag. Jaha, det blev ju en sorglig
avslutningen på det här avsnittet Men eftersom det nu inte är
mycket man kan göra vare sig åt det här ofoget med
drevlikanden väckskall, som med avsaknaden av jaktlust, är det
heller inte mycket att orda om.
När sedan DREVET kommit igång är det inte heller nu så mycket man som förare kan påverka.
Ja, bortsett då ifrån det faktum att ju mer Du jagar med Din
hund desto mer rutin får den. Det märks på att dreven för
den duktiga drevtaxen går jämnt, lugnt och i normala bukter.
De egenskaper som vi nu talar om är uppdelade i Drevsäkerhet
resp. Drevsätt Båda
momenten går på sätt och vis i varandra och de egenskaper som
krävs av hunden är nog mer betingade av ARV än av MILJÖ. Du
förstår säkert vad jag menade med att valpens stamtavla
jagar. Du kan inte påverka speciellt mycket betr. drevfarten
och att drevet skall gå jämnt och fint, det får Du också i
stor utsträckning överlåta åt taxens medfödda egenskaper.
Taxens drevfart är sällan för hög.
|
På den utmärkta drevtaxen, den som får betyget 6 på Drevsäkerhet,
ställs kravet att han effektivt skall hålla igång drevet så
att det går lugnt och stadigt utan tappter och avbrott. För en
6:a på Drevsätt fordras
att hunden anpassar drevfarten efter vittringsförhållanden och
drevdjur. Den skall vara spårnoga och markdrivare. Generellt
kan man nu inte säga att taxen driver så snabbt att drevfarten
blir alltför hög, åtminstone inte sett från rådjurets sida.
Men däremot kan han arbeta så snabbt att hans luktorgan och hjärna
inte "hinner med" och på så sätt få ett slarvigt
drevsätt.
Hundens luktsinne och förmåga att känna och följa
vittring är en invecklad men intressant egenskap. Det brukar då
och då stå att läsa bra artiklar i jakt- och hundtidningarna
om detta. I dessa artiklar brukar man också försöka förklara
vad det kan vara som gör att hunden förlorar spårlöpan och får
tappt. Det skulle föra för långt att närmare gå in på
dessa frågor här och därför vill jag bara rekommendera sådana
specialartiklar till läsning.
Hundar som har dålig kontakt med drevdjuret, som ofta förspringer
sig, som ofta får längre tappter eller som ofta driver om
resp. driver bakåt kortare sträckor eller som är utpräglade
vinddrivare vill man inte ha och dom får betyget 2.
Hundar som långa sträckor driver bakåt eller driver om gamla
löpor eller driver utan vilt framför sig får ett steg lägre
betyg=1.
Och vad kan man då göra för att komma till rätta med sådana
dumheter? Är det en engångsförsyndelse får man leva med det
och hoppas att det är en åldersfråga. Men är det en regelmässig
(o)vana är problemet ett annat och mycket
allvarligare.............
Vad det innebär att en hund driver om en löpa som han nyss
redan drivit och att han driver bakåt , alltså i motsatt
riktning som djuret gått , bakspår säger vi till vardags, är
ju ganska lätt att förstå. Begreppen -utpräglad
"vinddrivare" resp. " förspringning" kanske
skall förklaras. En vinddrivare följer inte så noga det
markspår som drevdjuret lämnar, utan han går med högre näsa,
ligger vanligen under vinden vid sidan av spåret, lämnar ofta
markspåret och genar upp i vind.
|
En spårnoga tax får sällan tappter. |
Att en hund "förspringer" sig betyder att hunden
under full skallgivning fortsätter i färdriktningen trots att
drevdjuret tagit en annan väg, gjort ett avhopp eller vänt.
§Så har vi det här med drevtiderna. Av en duktig drevtax krävs,
enligt min åsikt, att han skall ha sådana egenskaper och
jaktlust, att han skall kunna hålla igång drevet ett par
timmar om så fordras.Att det sedan under jaktdagarna ofta
slutar med att drevdjuret skjuts inom de första 20 minuterna är
en annan sak och mycket lättare att leva med, än att ha en tax
som omotiverat lägger av efter 20 minuters drev, när det hade
krävts den tredubbla tiden för att ge jakten meningsfullhet
och ett lyckat slut.
En vanlig bild av ett rådjursdrev är att den första
halvtimmen ofta går åt för att få situationen under
kontroll, både för drevdjuret, hunden och jägaren. Därefter
har rådjuret ofta sökt sig till en lämplig buktterräng,
bukterna blir snävare och allting lugnar ner sig.
Om nu någon tycker att jag propagerar för långdrivare och
jaktidioter och kritiserar detta, så vill jag be denne någon,
att vänta till kommande avsnitt som behandlar lydnad och
samarbete.
Av vad jag säger här betr. drevtiderna följer, som Du förstår,att
Du under injagningsfasen, antingen har förstående jaktkamrater
eller att Du och Din ungtax är ute på era egna övningar.
När taxen är fysiskt och mentalt mogen skall han få tillfälle
att göra några längre och ostörda drev, om inte annat för
att Du skall få en bekräftelse på hans jaktduglighet. Här
kan det nu krävas att Du hänger på drevet ett tag. På samma
sätt som vid sök- och upptagsarbetet samt tapptarbetet som
kommer längre ner i texten, kan Din ungtax behöva lite stöttning
för att inte lägga av drevet för tidigt. Det brukar räcka med att Du själv håller Dig inom hörhåll
för drevet, för att Du skall hinna fram till den terräng där
hunden kanske lagt av eller vänt på löpan. När han nu märker
att Du är med, återvänder han normalt självmant till löpan
och tar an drevet igen. Det blir sedan en bedömningsfråga när
Du skall låta honom fortsätta drevet, alternativt koppla upp
honom och göra ett nytt släpp i ett annat terrängavsnitt.
Vilket beslutet blir hör också ihop med vad som kommer att
behandlas i avsnitten lydnad och samarbete.
Kom bara ihåg att dessa längre drev inte får överdrivas
under inledningsfasen av injagningen. Du måste vara säker på
att Din ungtax verkligen är mogen för den ansträngning som
ett långt drev utgör.
Nästa moment är TAPPTARBETET.
Arbetsmetodiken skiljer sig inte så mycket från vad som gäller
för upptagsarbetet.
Normalt brukar inte rådjursdrev vara sådana att taxen får så
svåra tappter. Orsaken till tappt är oftast att hunden har ett
osäkert och slarvigt drevsätt. Drev som exempelvis går över
plöjen och i kärrmarker brukar dock kunna leda till tappter. Däremot
inte så ofta vägar. Till skillnad från ex.vis fältharen, som
gärna tar vägen en bit, brukar rådjuren gå rätt över vägen.
Så egentligen är en vägpassage inte lika svår som den är
farlig. Har Du en trafikerad väg på Din jaktmark skall Du
givetvis vara extra vaksam . Du inser säkert vilken ökad risk
en tax som springer på en väg utsätter sig för. Ett gott råd
är alltså att undvika att släppa i närheten av vägar och i
sådana såtar där man vet att dreven förr eller senare går
mot en väg. Jag ska senare i texten ta upp ett annat speciellt
problem med vägar och jakthundar under momentet
samarbete.
Under injagningsperioden finns det en del att se upp med.
Ungtaxen kan under sina första tappter ibland verka tro, att
han är ensam i skogen och därvid lämna tapptplatsen och ta
bakspåret tillbaka till husse. Får detta upprepas alltför många
gånger kan det leda till att han mer regelmässigt lägger av på
tappterna och det vill vi ju inte.
Vad kan man då göra ?
Dels kan Du kanske behöva gå emot hunden på drevlöpan och få
honom att vända och gå tillbaka till tappten. Många gånger
kan det räcka att han märker att Du är med honom, för att
han självmant skall vända och fortsätta sitt arbete.Denna
form av stöttning känner Du igen att jag skrivit om i andra
moment.
Vissa orutinerade unga taxar kan kanske också behöva hjälp
i sitt ringningsarbete. Gör då som vid problem vid upptaget.
Ta Dig upp till tapptplatsen. Locka med Dig hunden i svängar
runt tapptplatsen om Du ser att han har en benägenhet att rota
fast sig. Efter några sådana övningar ser man att han lärt
sig förfaringssättet och med ökad rutin kommer också ökad
framgång i tapptarbetet .Men även här gäller det att inte ha
för bråttom med att hjälpa sin tax. Ofta räcker det som sagt
att Du gör hunden medveten om att Du finns där i närheten och
sedan låta honom få den tid han behöver för att på egen
hand reda ut tappten, hitta utspåret och ta an drevet igen.
En del taxar lägger regelmässigt av och får tappt när dom
kommer fram t ex. till bredare bäckar eller diken, medan andra
oförväget kastar sig i och simmar över.
Oavsett hur ens tax beter sig och hur man själv vill att han
skall hantera situationen, anser jag att man måste vara särskilt
observant om man har den här sortens terränghinder på sina
jaktmarker. Även om det kanske går bra för taxen att ta sig
över det breda diket på "utvägen" när han har god
kontakt med drevdjuret, så kan samma dike vara ett livsfarligt
hinder när en trött tax skall ta sig tillbaka. Det vanligaste
förfaringssättet för att få ett fortsatt drev och undvika en
tappt, är ju här annars att tillsammans med taxen ta sig över
hindret på ett eller annat sätt och låta honom ta an spåret
på andra sidan. Kom bara ihåg att bevaka övergångsstället
vid taxens
eventuella "återtåg".
Drevprovsreglerna säger att betyg 6 Ep, får den tax som
effektivt och metodiskt löser sina tappter på ett utmärkt sätt
även under svåra förhållanden. Som Du förstår krävs det
en hel del av självständigt och rutinerat arbete av en sådan
tax. Förutsättningarna för detta ligger till stor del i att
han tillåtits att utvecklas på rätt sätt, på sina villkor,
med tid till att själv skaffa sig erfarenhet och med rätt stöd
i rätt tid från sin förare
Ett dåligt tapptarbete (2) är när en hund har ett slarvigt
tapptarbete samt en hund som efter en kortare tid lämnar
tappten och inte självmant återvänder till den. Det är alltså
här som Du kan göra en insats under injagningsskedet.
Undermåligt tapptarbete (1) innebär att taxen arbetar helt
planlöst eller helt saknar intresse att arbeta, eller envist
rotar på tappten och helt kör fast. Här är vi återigen inne
på det här att taxen helt sorgligt kanske saknar de jaktliga förutsättningar
som krävs. Men så illa är det sällan.
Under tapptarbetet får taxen ge ifrån sig ett och annat väckskall.
Den hund som skallar lika friskt under tapptarbetet som under
drevet, åker på ett drevprov obönhörligen ner på betyget
1(G). Men det är ju tyvärr heller ingenting som Du kan påverka
under injagningsperioden.
SKALL-hörbarhet
resp. skallmarkering
Det är återigen egenskaper där ARVET torde spela en större
roll än MILJÖN. En tax som inte skallar på löpan eller har
ett alltför pipigt eller hest skall med dålig hörbarhet kan
Du inte göra särskilt mycket åt. Skallet får inte heller
vara så glest, att det blir svårt att följa hur drevet förflyttar
sig i terrängen.
Vi vill ju som jägare och taxägare helst ha en hund som
skallar ljudligt, tätt och med god nyansering. Detta premieras också i drevprovsreglerna som säger att
betyget 6 Ep i momentet Skall- hörbarhet, det får den tax som
har ett mycket klangfullt,
gärna flertonigt, drevskall
med utmärkt hörbarhet och som tränger igenom på långt avstånd
i normal terräng. Motsatsen är alltså ett skall som är svårt
att uppfatta och följa. Då kommer betygen 2 resp. 1 till användning.
Vi vill också att taxen genom att variera skallgivningen -
nyansera skallet - markerar och ger oss en uppfattning om hur nära,
alternativt långt efter drevdjuret han befinner sig och vilka
eventuella svårigheter han stöter på.Om drevet går genom kärr-och
myrmarker, eller om det går i klippterräng kommer taxen ofta på
efterkälken och då är det inte bara tillåtet utan även
naturligt att han blir lite sparsammare i sin skallgivning.
Vi har tre egenheter som omgående renderar en tax betyget (1 Ep)
avseende skallet. Det är:
Vilseledande löshet - Vilseledande hårdhet samt Oärlighet.
Alla tre är undermåliga egenskaper.
Vilseledande lös är den tax som skallar lika frejdigt och
med samma ös antingen han driver med bra kontakt eller med dålig
kontakt, på gamla slag och på tappter. Man kan alltså inte på
skallet avgöra vad han håller på med, utan man måste se
honom.
Vilseledande hård är den tax som är så sparsam med sitt
skall att det i princip inte går att följa drevet enbart med
hjälp av skallet.
Oärlig är den tax som kör med fullt drevskall fram och
tillbaka i skogen utan att ha något drevdjur framför sig.
Man vill ju gärna tro ,och jag är en av dem, att taxens
skall är avgörande också för drevdjurets beteende under
drevet. Det har å andra sidan stått att läsa redovisningar från
forskningsprojekt som motsäger detta. Med alla de reservationer
som brukar vidlåta redovisningarna från dylika projekt, påstods
att det skulle var betydelselöst hur den drivande hunden
skallade. Som exempel redovisade man att rådjuren buktade lika
trångt framför en tystdrivande drever ( han skallade alltså
överhuvudtaget inte), som framför en tax med ett tätt och
mycket klangfullt och hörbart skall. Må därmed vara hur som
helst. Som jägare säger det sig självt, att Du av hundens
skallgivning måste kunna följa och avgöra drevets förlopp.
Annars riskerar Du ju antingen att tappa bort drevet helt och hållet,
eller att hux flux få både drevdjur och hund i knäet utan att
ha hört ett pip dessförinnan. Så det är självklart att vi
vill ha taxar med 6:or både på skallets hörbarhet och
nyansering.
Utan att alltför ingående ge sig in på lärorna om ljud
och hörsel, är det ganska intressant att fundera omkring den
drivande hundens skallegenskaper.
Först som sist skall sägas att hur vi i praktiken uppfattar
den enskilda taxens skall beror i stor utsträckning på den
egna hörselförmågan och på miljömässiga förhållanden såsom
terrängens beskaffenhet ( bergigt eller flackt, tät eller gles
skog o.s.v.), vind- och väderförhållanden (hård vind eller
lugnt, nederbörd, upplega o.s.v.) och en hel del andra yttre
betingelser.
Renskalat från de olika yttre betingelser som påverkar vår
uppfattning om hörbarheten, bestäms skallet av komponenterna -
tonläge och tonstyrka.
I första hand är det stämbanden som har betydelse för
skallets tonläge, men också dess klang. Mindre stämband ger
en högre grundton och omvänt ger större stämband en lägre.
Sedan uppstår olika övertoner i skallet beroende på storlek
och form av andra kroppsdelar som ingår i "
instrumentet" och då särskilt mun- och näshålor och övriga
andningsorgan.
Man brukar tycka att det är speciellt njutbart att lyssna till
ett flertonigt drevskall. Flertonigt blir skallet då man kan
urskilja ett antal " tontoppar" inom ett relativt
brett frekvensområde. Tillhör Din tax de få som har begåvats
med s.k. dubbelskall brukar lyckan vara fullständig. Det
fenomenet uppstår då man klart kan urskilja två frekvensmässigt
väl åtskilda, regelbundna tontoppar och de övriga tonerna som
ingår i skallet är mycket svagare. Ett dubbelskall har den
tax, som när Du står och lyssnar på drevet, så är Du helt
övertygad om att Du hör två taxar som jagar tillsammans på
samma drev.
Tonstyrkan sedan, den är i sin tur beroende på hur kraftigt
hunden förmår pressa iväg luftströmmen från lungorna och förbi
stämbanden. Här är det muskelpaketen i buk och bröstkorg som
avgör styrkan i luftströmmen. Det kan Du själv konstatera om
Du provar på att ropa högt och ljudligt. Det gäller då att
ta ett djupt andetag och mobilisera energi och muskelkraft för
att få tillräckligt hög volym i "skallet".
Jämför vi nu generellt skallet mellan olika drivande
hundraser, kan man nog konstatera, att här spelar allt
storleken ändå en viss roll. Stövare, drever och basset är
samtliga större hundar än en tax och följdaktligen också
utrustade med större stämband och andra delar i den
ljudapparat som tillsammans med erforderlig muskelmassa gör ett
bra drevskall.
|
När det gäller
skallet....... |
|
....har storleken - viss
betydelse |
Sett mot bakgrund av storlekens betydelse, har taxen enligt
min uppfattning alldeles fantastiskt bra röstresurser. Uppfödarna
är också i allmänhet klara över vilka hänsyn man skall ta i
avelsarbetet för att åstadkomma förbättringar. Med hjälp av
bl.a. hur drevprovsdomarna bedömer och poängsätter skallet
under jaktprov och framförallt hur domaren utnyttjar sin möjlighet
att med en särskild kod ange skallton - ljus eller grov -, om
skallet är klangfullt eller ej, om det är tätt eller glest
o.s.v., får uppfödaren användbara verktyg att bruka i sitt
avelsurval. Så mycket får väl anses vara klart att skallet
har en tämligen hög arvbarhet. Ärftlighetsmönstret, å andra
sidan, är säkert mycket komplext och svårbedömt. Att taxen
är den han är, beror sedan inte bara på skallets tonläge och
ljudstyrka utan också hur han använder det. Taxen är
vanligtvis mycket jaktintelligent, ett förhållande som
kompenserar mycket av "brist" på kroppsstorlek. Gränssättande
är ju dessutom i det här avseendet de exteriöra regler som säger
att vi inte vill ha alltför stora taxar.
I tidigare drevprovsregler var egenskaperna SAMARBETE
och LYDNAD
sammanförda till ett
moment. I dagens regler är dom uppdelade
i de två skilda moment där dom hör hemma. Vi har här ett
exempel på hur provregler kan bestå av moment som innehåller
två olika, i sig kanske rent av motverkande, beståndsdelar.
Just sådana saker är det som de drevprovsansvariga har att
fortlöpande försöka förbättra.
Med SAMARBETE menar man här hundens kontaktbenägenhet -
hans vilja att söka upp sin förare efter avslutat drev, men här
inryms också hans förmåga att hitta tillbaks, alltså hans
orienteringsförmåga.
Med LYDNAD menar man hundens förmåga att följa givna
instruktioner och order.
Eftersom förutsättningarna vad avser både lydnad och
samarbete till stor del består av rent mentala egenskaper är
det viktigt att en utgallring sker i avelsurvalet så att de dåliga
individerna sållas bort redan i ett tidigt skede.
Vad kan man då sedan som förare själv göra för att finslipa
sin ungtax för att få en så bra hund som möjligt i det här
avseendet?
Samarbetsträningen påbörjas ju som jag inledningsvis nämnde,
redan när Du får hem Din valp, alltså när den är c:a 8
veckor gammal. Allt Du gör som syftar till att Din tax skall
tycka att det är positivt att göra saker tillsammans med Dig,
ökar hans lust till samarbete. Det finns sedan tillfällen då
man genom obetänksamhet och egen bekvämlighet kan sabotera
samarbetet mellan sig och sin tax. Men låt oss först gå till
drevprovsreglerna och se vad vi kan hämta där!
Där sägs: "Med samarbete avses hundens vilja att ta
kontakt med och återvända till föraren utan dennes påverkan.
Kontaktskall eller andra karakteristiska ljud under återgång
är en fördel".
Betyg 6=utmärkt ger man till den tax som innan den fått
slag håller utmärkt kontakt med föraren. Och som efter
avslutat drev/tapptarbete omedelbart söker kontakt med föraren.
Dåligt samarbete (2) är det om hunden efter ett avslutat drev
tar upp nytt djur i annat område utan att dessförinnan ha sökt
kontakt med föraren.
Och till sist undermåligt(1) ges den hund som helt släpper förarkontakten.
Detta att hunden inte uppsöker föraren efter ett avslutat
drev utan drar iväg och tar upp ett nytt djur i ett helt annat
område kan bero på ett fel som är lätt göra. Jag syftar då
på den som kopplar upp sin unghund, avslutar jakten och går
tillbaka till bilen efter dagens första drev. Många hundar kan
uppleva detta som att det roliga är slut och tycker inte alls
att det är dags att komma in, utan vill gärna fortsätta att
jaga. Gör istället så under injagningsskedet att Du släpper
hunden igen efter det första drevet. Det behöver då inte alls
bli långa släpp. Framförallt inte om det första drevet hade
lite' längd. Svängarna för den unga taxen brukar då inte bli
så vida, man har i allmänhet ganska bra koll på hunden på
det nya drevet och det går bra att koppla upp honom när man
tycker att det är dags igen. Upprepa gärna detta några gånger
under varje injagningspass. På så sätt undviker man att
hunden sammanbinder uppkoppling med -slut för idag - tack för
idag!
Glöm inte bort vad vi pratade om vid SÖK och UPPTAG. När Du väntar
på unghunden efter drevet- gör det där Ni skiljdes åt.
Det
är dit han skall komma och vanligtvis också gör det. Men det
kan ta minst tre gånger så lång tid för honom att gå sitt
bakspår tillbaka till upptagsplatsen som det tog honom att gå
ut . Så ha tålamod ! Men det har jag visst redan sagt några gånger!
Spring överhuvudtaget inte omkring i terrängen och ropa och
vissla på Din hund. Det är ju självklart att en hund som hör
en inkallningssignal än från den ena, än från den andra
platsen i skogen blir konfunderad. Ett ännu värre beteende är
att ta bilen och åka runt , stanna, går ur bilen några
minuter och vissla och locka, för att sedan sätta sig i bilen
och åka till nästa ställe o.s.v.
Ett gott råd är att försöka hålla sig till genomtänkta
rutiner .
Det kan verkligen löna sig att tänka till ett tag i förväg.
Jag har ett exempel från en jakt för en tid sedan. Vi träffades
på det jaktlagets vanliga mötesplats inför dagens jakt. På
parkeringen utanför en järnvägsstation. Dit hittade alla och
där brukade man göra upp en hel del av dagens planer. Under
samlingen tog folk ut sina hundar för att rasta dom och låta
dom hälsa på varandra. Det hade blivit till en vana. Efter ett
tag var alla samlade, man hade kommit överens om hur jakten
skulle läggas upp och var och en begav sig iväg till sitt
pass. Den som skulle få släppa sin hund först, tog in taxen i
bilen igen och åkte iväg till det avsnitt där han skulle släppa.
Efter upptag och ett drev på dryga timmen gick drevet ut
ur såten och tonade bort. Senare efterforskningar visade, att
hunden under mycket god kontakt både hörts och setts jaga
efter det att vi tappade bort honom. Ännu senare hade man sett
hunden nere vid järnvägsstationen där han verkade leta efter
husse. Det fel som gjordes var att ta ut taxen och vänja honom
vid samlingsplatsen - en plats där sedan under jaktdagen vare
sig husse eller hans jägarkamrater fanns. Det hade varit bättre
att hunden fått sitta kvar i bilen under samlingen och släppts
ut först när man kommit fram till det terrängavsnitt där
bilen parkerades och där han skulle släppas. Alltså planera
och bestäm t.ex. i förväg var på markerna Du vanligtvis
skall ställa bilen och ta ut taxen.
Det finns många andra exempel på att det lönar sig att tänka
igenom sitt eget handlande
För att hoppa litet kan jag ta det här fallet. Man har
kopplat upp sin hund för att gå tillbaka till exempelvis en
uppsamlingsplats där jaktkamraterna väntar. Finns det en väg
är det för många naturligt att med taxen i koppel ta vägen
tillbaka. Det är ju bekvämt och lättgånget.
Men den som istället går genom terrängen tillbaka och kanske
rent av tar sina egna bakspår , kan förhoppningsvis på så sätt
grundlägga ett bra beteende hos sin hund. Att gå på vägar
har förorsakat många jakttaxars alltför tidiga död. Det hade
kanske kunnat undvikas om inte husse varit så bekväm av
sig.
Vi går genom skogen tillbaka, husse!
Det är säkrare än vägen
|
Jag har det kravet på mina hundar att dom både skall vilja och
kunna hitta tillbaka till mig. Men det krävs då också att dom
kan lita på att jag som förare beter mig samarbetsmässigt.
Och i det här fallet betyder det helt enkelt det jag sagt
tidigare:
Taxen skall veta att han kan hitta mig väntande där vi senast
var tillsammans eller i närheten. Det kan bli en ganska lång väntan
och det krävs tålamod. Vanligtvis kommer hunden förr eller
senare tillbaka på sitt eget bakspår. På "
hemmajaktmarkerna" kan han för all del med hjälp av
bekanta ljud och annan invand terrängkännedom, gena över
skogen tillbaka till den plats där han förutsätter att Du är.
Om inte förr, så brukar han vara tillbaka i upptagsterrängen
när nattmörkret sänker sig. Men det kan, som sagt, ta upp
till tre gånger så lång tid för en hund att komma i sitt
eget spår tillbaka som det tog när drevet gick. Man kan få
sitta och vänta upp till tre timmar på en hund som avslutat
ett timslångt drev.
Alltså - stanna kvar i skogen och vänta ut Din ungtax!
Res Dig gärna från ryggsäcken en gång i kvarten och
blås "flocksignalen" = Din inkallningssignal. Det kan
vara till hjälp för hunden.
Ursäkter, som att "frugan väntar med middagen" eller
" vi skall ha gäster och jag lovade att skala
potatisen" och liknande, gills inte som orsak för att lämna
ungtaxen kvar i skogen!
Ett förslag- ett par timmars väntan efter mörkrets inbrott går
fortare om man gör upp en liten eld och väntar vid den.
Och så några exempel på hur felaktigt förarbeteende kan förstöra
en bra ungtax. Det kan ju hända att drevet gått ut genom
passkedjan och ut ur såten. Är man nu själv otålig eller har
man otåliga jaktkompisar, så förleds man kanske att ge sig iväg
efter hunden för att hämta tillbaka honom för att få igång
ett nytt drev. Gör det ett antal gånger och Du får sedan i
stort sett fortsätta med det !
Och acceptera aldrig att man släpper en ny hund i samma terräng,
medan Ni väntar på att Din ungtax som är under injagning,
skall komma tillbaka.
En hund som på drevprov inte återkommer självmant, om han
haft möjlighet till detta, skall tilldelas betyget 1 Ep. Det är
ju synd om detta beror på en felaktig injagning. Det är ännu
värre om det är en hund som saknar delar i sina mentala
egenskaper som samarbetsförmågan består av och denna brist
har maskerats med tekniska hjälpmedel. Jag kan i och för sig förstå
den som säger att det är bekvämt och nervlugnande att med
radiopejlens hjälp veta var hunden är och slippa att sitta och
oroa sig. Men då pratar vi mer om den egna sinnesfriden. Mitt råd
är därför att Du inte skall jaga in Din ungtax med hjälp av
radiopejl. Lär Dig istället att lita på att han själv klarar
av att ta sig tillbaka till Dig.
Rådjuret är ett ganska stationärt djur med relativt små
hemområden.
Det avspeglar sig i att de allra flesta rådjursdrev håller sig
inom något eller några 100 hektar stora buktområden. 100
hektar är en ruta som är 1000 meter lång och 1000 meter bred.
En tax med bra skall hör Du på minst 4-500 meters håll. Detta
innebär att så värst många gånger går ändå inte drevet
ur hörhåll och tappas bort. Undantaget kan vara att hunden
byter drevdjur och får tag exempelvis på en bock som drar iväg
i vidare svängar än vad en get brukar göra. Vad jag menar är
att det inte borde vara nödvändigt att med tekniska hjälpmedel
behöva hålla rätt på en tax som används vid rådjursjakt.Till
skillnad från t.ex. löshundsjakt på älg i Norrlands djupa
skogar och vidsträckta myrar.Men det använder man ju inte
taxar till.
Egenskapen LYDNAD är ingenting som påverkar hundens
jaktlust - om det nu är någon som fortfarande tror det. Men
det finns i alla fall anledning att se upp. Man får inte överdriva
lydnadsträningen så att den resulterar i att hunden blir alltför
beroende av sin förare och hans kommandon. Kom ihåg att den
drivande taxens jaktsätt inrymmer ett stort mått av självständigt
arbete, till skillnad från t.ex. hundar som jagar under bössan
och hela tiden förväntas hålla uppsikt på sin förare och
hans anvisningar.
Vad krävs då av taxen ? Ja först och främst skall han gå
att KALLA IN och han skall gå att få att STANNA KVAR
. Detta
är exempel på färdigheter där inlärningen skall påbörjas
när hunden är valp .Du minns vad jag sa under " När
skall jag börja jaga in min tax?" Använd den
inkallningssignal (flocksignal) som Du avser att använda under
jaktdagarna, och vänj hunden vid att det är positivt att komma
in på just den signalen. Skulle
han nu inte komma in när Du försöker att kalla av honom från
drevlöpan , utan fortsätter att driva, bli då inte förbannad
och straffa honom när Du väl får tag på honom. Det brukar
inte ge något positivt resultat i lydnadsträningen för den
som försöker springa upp taxen på drevlöpan och med mjölksyran
bubblande ända ut i öronen, ge honom en omgång för bristande
lydnad. Han kan ju rent av börja tro att Du straffar honom för
att han jagar, och/eller att det är dags för en ny avhyvling nästa
gång Du försöker kalla in honom.
Det kan också leda till en erfarenhet som jag delar med många.
Om taxen upptäcker att man står på drevlöpan i avsikt att
koppla upp , då tystnar han och gör en lov runt en. Medan man
står där och lockar och väntar på att han skall dyka upp, så
hör man hur han tar an drevet igen något hundratal meter längre
bort. Orsaken är nog här en kombination av att man inte
lyckats fullt ut med lydnadsträningen och att den jaktsugna
taxen tror att det är slut för idag. Se tidigare i texten i
avsnittet samarbetsträning! Det kan också vara klokt att göra
tempo tillbaka och strama upp den grundläggande lydnads- och
samarbetsträningen. Det är värt att komma ihåg att även det
som valpen lärt sig i tidig ålder kan behöva underhållas för
att resultatet alltid skall bli det man förväntar sig i en
given situation.
I drevprovsreglerna sägs att svarsskall från hunden är berömligt.
Det kan som inslag i samarbetsträningen vara värt att försöka
öva på att taxen skall ge svarsskall på inkallningssignalen.
En del taxar har redan själva den goda egenheten att de både på
tillbakagång efter ett drev eller vid inkallningssignal ger
kontaktskall. Det här är bra att arbeta vidare på - här har
Du en flockmedlem som söker kontakt - hör av Dig till honom -
och Svara !
Betyget 6 = utmärkt får den hund som kan kallas in
från drev från plats långt från föraren.
Dålig lydnad - betyget 2 - får den hund som det är svårt att
kalla in och koppla trots god kontakt med föraren.
Undermålig lydnad - betyget 1- ges när hunden springer undan föraren
och endast med list kan fångas in eller måste lämnas i
provmarken
.
JAKTDUGLIGHET
kallas det sista egenskapsmomentet. Det skall visa hur hunden är
att jaga med. Viktiga beståndsdelar i jaktdugligheten är
jaktlust, klokhet, energi och uthållighet. Momentet kallades i
tidigare regler just för Jaktlust, energi och kondition. Att man
ser till att ens jakttax har bra kondition borde vara självklart.
Den bästa jaktkonditionen får den självfallet under själva
jaktutövningen. Men under icke
jakttid så måste Du se till att Din tax får en så bra
grundkondition som möjligt. En allsidig träning består av lek
med andra hundar, varierande långa promenader och som jag nämnt
tidigare, simning.
Det mesta av energi och jaktlust finns i stamtavlan. Men
sedan gäller det att jaga med sin tax så mycket som möjligt.
Att ta ut den 4-5 gånger under jaktsäsongen ger ingen bra
jakthund. Alla taxar kan inte ha det lika bra förspänt som en
som jag känner till. Han var född i september och redan från
8 veckors ålder fick han följa med sin husse ut i
jaktmarkerna. Vanligen satt han innanför skjortan, men varje
tillfälle som gavs att vara med och lära, togs tillvara. Han
fick gå på korta spår fram till ett skjutet djur, han fick
bita i det, han fick sitta med runt elden vid kafferasterna
o.s.v. Kort sagt han var redan från början en i gänget. Det
kunde hända att extra pauser måste läggas in under jaktdagen
därför att det var matdags för valpen. Då plockade husse ur
den ena fickan upp vällingpulver och ur den andra en termos med
lagom varmt vatten och rörde ihop och gav valpen. Från följande
höst "bodde" taxen praktiskt taget i skogen. Åtta
jaktsäsonger senare hade man fällt mer än 600 djur för honom
på drev. Alla stänkdjur oräknade.
En 6:a i momentet Jaktduglighet ges när taxens jaktduglighet
är utmärkt. Till exempel den tax som kopplats efter ett längre
drev, släppts på nytt i andra marker och fortsätter att
arbeta med mycket stor lust. Och som inte är aggresiv och bitsk
eller visar tydligt flyktbeteende utan har bra tillgänglighet.
Betyget 2 får en tax med dålig tillgänglighet eller som
exempelvis vid upprepade tillfällen helt omotiverat avbryter
sitt arbete och kommer in till föraren utan att självmant gå
ut och arbeta på nytt eller när hunden vägrar att söka ut när
den släpps på nytt i ny mark.
Undermåligt (betyget
1) ges den tax som t.ex. inte vill jaga eller inte tar an och
arbetar med slag av drevdjur som den anmälts för eller som har
svåra mentala brister, såsom aggresivitet/ bitsk eller
flyktbeteende. Min personliga erfarenhet av våra drivande taxar
är att det är mycket sällsynt med taxar som är otillgängliga
och bitska
.
Det är inte alls någon brådska att skjuta för
en blivande rådjurshund.
Det är viktigare att injagningen får ske under så vettiga
former som möjligt utan stress och press. För den som jagar in
en stövare kan det vara bra att skjuta en och annan hare under
injagningsskedet. Detta för att prägla hunden på rätt
djurslag och få tillfälle att uppmuntra honom. Samma problem
har vi inte med taxen. Han får ju driva både hare och rådjur.
Då det senare är det mest lättdrivna så är saken på sitt sätt
självreglerande. En fördel med att skjuta i ett tidigt skede
av injagningen kan dock vara, att man själv får chans att ge
sin tax beröm och uppmuntran. För hur det än är , när vi
skjuter vårt första drevdjur för den egna taxen är det något
speciellt och de flesta av oss tillskriver säkert taxen äran
av den lyckade jakten. Det är fullt tillåtet att visa det också!
Det stärker samarbetskänslan!
|
Min första trofè |
Om Ni har flera hundar i jaktlaget försök då att i förväg
komma överens om i vilken turordning Ni skall släppa. Och
under injagningsskedet, ordna gärna så att det bara är Du och
taxen. Ev. kan Du ha med en jaktkamrat, en som vet vad som krävs
för en riktig injagning och ställer upp på de villkoren.
Det förekommer (fortfarande) att man tror att det är lämpligt
att jaga in sin unga tax tillsammans med en annan äldre tax.
Det är enligt min uppfattning direkt felaktigt. Det har väl föralldel
hänt någon gång att en tax som inte velat släppa skallet,
"kommit loss" genom att jaga ihop med en annan,
skallande tax.Men det är bara vad jag har hört berättas.De
negativa följderna av att släppa en ung tax tillsammans med en
äldre överväger. Jag sade i början att injagningen av en ung
tax skulle ske under kontrollerade former. Du har själv inte
full kontroll över hundarna om Du överlåter till den äldre
hunden att sköta jakten. Den unga taxen kanske lockas iväg på
ett drev som är alltför långt och alltför påfrestande för
den. Kommer sedan hundarna ifrån varandra är det inte givet
att den unga hittar tillbaks igen med allt vad det innebär. Och
kanske värst av allt - det är mycket lätt att på det här sättet
skaffa sig en tax, som så snart den hör någon annan hund
driva, sticker iväg och förenar sig med den på dess drev. Det
kan ju rent av vara jaktgrannarnas tax den hör och roligare kan
man ju ha.
Jag har några gånger i texten snuddat vid ett uttryck som
man kan höra då och då. Nämligen-jaktidiot. Med det menar
man vanligen en hund som inte har vett att lägga av jakten,
utan mal på timme efter timme. I botten finns med all säkerhet
en mycket stor jaktlust hos en sådan tax. Och taxar med stor
jaktlust vill vi ju ha. Att hunden får epitetet jaktidiot beror
nog vanligtvis på att man som förare misslyckats med
lydnadsdressyren. Min uppfattning, förenklat utryckt, är att
jaktidioti oftast är detsamma som stark jaktlust och urusel
lydnad.
Några sammanfattande råd:
-
Jaga in Din tax ensam - alltså inte tillsammans med en annan
hund.
-
Ha tålamod och låt taxen utvecklas i sin rätta takt.
-
Ha mycket tålamod vid tappter och låt taxen få tid att på
egen hand reda ut tappten
-
Ha speciellt mycket tålamod när Du väntar på att han
skall komma tillbaka efter drevet
-
Lämna aldrig Din tax kvar i skogen- speciellt inte ungtaxen
-
Spring inte omkring i terrängen och vissla och ropa på Din
tax..
-
Uppmana Dina jaktkompisar att inte koppla upp ungtaxen i
skogen, utan låt den själv söka sig
tillbaka till Dig.
-
Ett resårhalsband med Ditt telefonnummer i väderbeständig
skrift sitter alltid bra.
-
Missa inte den viktiga samarbets- och lydnadsträningen i
valp- och unghundsstadiet. Det är den som ger den bästa
grunden till att Du skall få en bra tax vid Dina rådjursjakter.
-
Gå gärna på de lydnads- och jaktdressyrkurser som
jakthundsklubbar och jaktvårdskretsar anordnar.
Förresten - skaffa gärna ett exemplar av Drevprovsreglerna.
De är lärorika.
Det kan kanske tyckas att det är en del arbete med att jaga
in sin ungtax.Men Du kommer att bli förvånad över hur mycket
taxen själv klarar av om den är av det rätta virket och får
möjlighet att utvecklas på rätt sätt. Och som sagts, att Du
själv gör rätt när det finns anledning till en insats från
Din sida.
Det må till sist vara en gammal jägare med rötter i, skall
vi kalla det allmogejakt, tillåtet, att med viss skepsis se på
hur olika tekniska hjälpmedel får en allt större spridning i
dagens jaktutövning. Steg för steg utrustar sig de moderna jägarna
med hörselförstärkande kåpor, kommunikationsradio,
mobiltelefon, radiopejl, satellitnavigatorer, GPS-teknologi
mm.mm.
Jakt med ensamdrivande hund är en gammal svensk
jakttradition. Den ger så mycket mer än jaktbyte. Det är
ingen stressjakt. Tillsammans med en bra tax och några bra
jaktkamrater, får deltagaren tid och tillfälle både till
naturupplevelser och spänning. Dels när man står tyst och
stilla på passet och lyssnar till hur drevet buktar i såten.
Dels när man snabbt, men försiktigt, måste leta sig ett nytt
pass, därför att drevdjuret byter buktterräng. Dels när
drevdjuret uppmärksamt kommer smygande in i passet och kommer
inom skotthåll.
Den som ett antal år jagat rådjur med en bra drivande tax upptäcker
tjusningen i att under jakten, så att säga, nästan själv smälta
in i naturen. Man ser, hör och upplever så mycket under en
jaktdag med en drivande tax. Sådant som man inte får en chans
till vid många former av s.k. "effektiv" jakt med
mycket folk, buller och bång.
Det är därför som det känns angeläget att hålla emot, när
man märker hur modetrender påverkar gamla jaktformer till det
sämre. Sämre bl.a. därför att man inte kommer att behöva ställa
så höga krav på den medverkande taxens jaktduglighet. Sämre
också därför att jakten blir alltmer teknikberoende. Jakt på
rådjur med drivande tax skall inte behöva vara teknologistyrd.
Jakt med tax ger socialt utbyte och jaktbyte.
|
En annan avigsida och enligt min uppfattning en allvarlig sådan
är, att många tekniska hjälpmedel kan leda till att olika
brister i hundmaterialets mentala egenskaper maskeras. Jag anser
att vi gör morgondagens jägare en otjänst om vi inte bedriver
jakten och använder våra drivande hundar på viltets och
naturens villkor. Vi gör också uppfödarna av bra drivande
taxar och Taxklubben en otjänst om vi inte hjälper till att få
fram det rätta underlaget för avelsvärderingar och
avelsurval.
Jag hoppas att Du har haft nytta av innehållet och att vi
ses på något drevprov framöver.
Till dess - GOD JAKT
!.
Olle Lundberg
"Fotonot" Fotografer:
Bild 2 - Bengt
Andersson
Bild 3 - Gun Högberg
Bild 5 - Joakim
Malmerfeldt
Bild 10- V.Almberg
Övriga:- Författaren
Copyright:
Svenska Taxklubben
övrig grafik samt layout till denna sida
Birgitta Sterner
|